DEN PRIMITIVA religionen hade ett biologiskt ursprung, en naturlig evolutionär utveckling, förutom moraliska associationer och bortsett från alla andliga inflytelser. De högre djuren har rädslor men de har inga förhoppningar, och därför ingen religion. Människan skapar sina primitiva religioner av sina rädslor och med hjälp av sina förhoppningar.
I människosläktets utveckling framträder dyrkan i sina primitiva former långt innan människans sinne har förmågan att bilda de mera invecklade uppfattningarna om livet nu och livet efter detta, som förtjänar att kallas religion. Den tidiga religionen var helt intellektuell till sin natur och byggde enbart på omständigheter som gav upphov till idéassociationer. Föremålen för dyrkan var alltigenom resultatet av tankeinfall. De bestod av naturens ting som fanns nära till hands eller som hade en framträdande plats bland de dagliga händelserna i dessa enkla primitiva urantiabors liv.
När religionen en gång hade utvecklat sig vidare från naturdyrkan, fick den rötter med andeursprung men den betingades det oaktat alltid av den sociala omgivningen. Då naturdyrkan utvecklades föreställde sig människan i sina tankar en arbetsfördelning i världen ovanför de dödliga. Det fanns naturandar för sjöar, träd, vattenfall, regn och hundratals andra vanliga jordiska fenomen.
Vid en tid eller annan har den dödliga människan dyrkat allt som finns på jorden, inklusive sig själv. Hon har också dyrkat närmast allt som man kan föreställa sig att det finns i skyn och under jorden. Den primitiva människan fruktade alla kraftyttringar. Hon dyrkade varje naturfenomen som hon inte kunde förstå. Iakttagandet av mäktiga naturkrafter såsom stormar, översvämningar, jordbävningar, jordskred, vulkaner, eld, hetta och köld gjorde ett stort intryck på människans expanderande sinne. De oförklarliga händelserna i livet betecknas fortfarande som ”Guds verk” och ”Försynens obegripliga ingivelser”.