Naturdyrkan kan förefalla att ha uppkommit naturligt och spontant i primitiva mäns och kvinnors sinnen, och så uppkom den verkligen, men hela denna tid verkade i dessa samma primitiva sinnen den sjätte biträdande anden, som hade utgivits till dessa folk som ett styrande inflytande över denna fas i människans evolution. Denna ande stimulerade ständigt människosläktets behov av dyrkan, oberoende av hur primitiva dess första yttringar än var. Dyrkans ande gav en definitiv början åt människans impuls till gudsdyrkan, trots att djurisk rädsla motiverade det uttryck som andakten fick och att dess tidigaste utövande riktade sig mot naturens föremål.
Man måste komma ihåg att känslan, inte tanken, var den styrande och kontrollerande faktorn i all evolutionär utveckling. För det primitiva sinnet fanns det inte stor skillnad mellan att vara rädd, att undvika, att ära och att dyrka.
När den starka längtan att dyrka tillrättavisas och styrs av visdom—begrundande och erfarenhetsbaserat tänkande—då börjar det utvecklas till verklig religion. När den sjunde biträdande anden, visdomens ande, uppnår full effekt, då börjar människan i sin dyrkan vända sig bort från naturen och naturens föremål till naturens Gud och den evige Skaparen av allting naturligt.
[Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.