TILL OCH MED för höga klasser av intelligenser i universum är infiniteten endast delvis fattbar och verklighetens slutlighet endast relativt förståelig. När människosinnet försöker genomtränga evighetsmysteriet med ursprunget till och bestämmelsen för allt som kallas verkligt, kan det vara till hjälp att närma sig problemet genom att föreställa sig evigheten och infiniteten som en nästan oändlig ellips som åstadkoms av en enda absolut orsak och som fungerar i hela denna universella krets av ändlös diversifiering, ständigt sökande någon absolut och infinit målpotential.
När de dödligas intellekt försöker fatta begreppet verklighetens totalitet står detta finita sinne ansikte mot ansikte med infinitetsverkligheten. Verklighetens totalitet är infinitet och kan därför aldrig helt förstås av något sinne som är subinfinit till sin uppfattningsförmåga.
Människans sinne kan knappast bilda sig en adekvat uppfattning om evighetsexistenser, och utan en sådan förståelse är det omöjligt att beskriva ens våra uppfattningar om verklighetstotaliteten. Trots det får vi försöka oss på en sådan presentation fastän vi är fullt medvetna om att våra uppfattningar måste utsättas för djupgående förvrängningar i den process där de översätts och modifieras till uppfattningsnivån i de dödligas sinne.