Transcendentalerna är subinfinita och subabsoluta men superfinita och högre än de skapade varelser. Transcendentalerna eventueras som en integrerande nivå som korrelerar absolutens supervärden med det finitas maximivärden. Från de skapades ståndpunkt skulle det som är transcendentalt förefalla att ha eventuerats som en följd av det finita; från evighetssynpunkt har det eventuerats som en förkänning av det finita. Det finns de som har ansett det vara ett ”för-eko” av det finita.
Det som är transcendentalt är inte nödvändigtvis icke-utvecklingsmässigt, men det är i finit mening superevolutionärt. Det är inte heller icke-erfarenhetsmässigt, utan det är supererfarenhet i den mån en sådan har någon mening för skapade varelser. Kanske den bästa illustrationen av denna paradox är det fullkomliga centrala universumet: Det är knappast absolut—endast Paradisön är klart absolut i ”materialiserad” bemärkelse. Inte heller är det en finit evolutionär skapelse så som de sju superuniverserna. Havona är evigt men inte oföränderligt i den meningen att det vore ett universum utan tillväxt. Det bebos av varelser (infödda havoniter) som faktiskt aldrig skapades, ty de är evigt existerande. Havona illustrerar sålunda något som inte är exakt finit men inte heller ännu absolut. Havona verkar vidare som en buffert mellan det absoluta Paradiset och de finita skapelserna, vilket ytterligare belyser transcendentalernas funktion. Havona självt är inte en transcendental—det är Havona.
Så som den Supreme är associerad med det finita, så är den Ultimate identifierad med transcendentaler. Fastän vi sålunda jämför den Supreme och den Ultimate råder dem emellan något mer än en gradskillnad; det rör sig också om en kvalitetsskilnad. Den Ultimate är något mer än en super-Suprem projicerad på den transcendentala nivån. Den Ultimate är allt detta, men mera: Den Ultimate är ett eventuerande av nya gudomsrealiteter, en begränsning av nya faser i det dittills obegränsade.
Till de realiteter som är associerade med den transcendentala nivån hör följande:
1. Den Ultimates gudomsnärvaro.
2. Begreppet totaluniversum.
3. Totaluniversums Arkitekter.
4. De två klasserna av Paradisets kraftorganisatörer.
5. Vissa modifikationer i rymdpotensen.
6. Vissa andevärden.
7. Vissa sinnesbetydelser.
8. Absonita kvaliteter och realiteter.
9. Allmakt, allvetande och allestädes närvaro.
10. Rymden.
Det universum som vi nu lever i kan man föreställa sig som existerande på finita, transcendentala och absoluta nivåer. Detta är den kosmiska scen på vilken personlighetsuppträdandets ändlösa drama och energiomvandling uppförs.
Alla dessa mångahanda verkligheter förenas absolut av de många trefaldigheterna, funktionellt av Totaluniversums Arkitekter och relativt av de Sju Härskarandarna, de subsuprema koordinatorerna av Gud den Sjufaldiges gudomlighet.
Gud den Sjufaldige representerar den Universelle Faderns personlighets- och gudomlighetsuppenbarelse för skapade varelser av både maximal och submaximal status, men det finns andra sjufaldiga relationer vad det Första Ursprunget och Centret beträffar, vilka inte hänför sig till manifestationen av gudomlig andlig omvårdnad som förlänas av den Gud som är ande.
I det förgångnas evighet satte sig Absolutens krafter, Gudomarnas andar och Gudarnas personligheter i rörelse som svar på den självexisterande egenviljans urtida egenvilja. I den nuvarande universumtidsåldern bevittnar vi alla de enorma följdverkningarna av det vittomspännande kosmiska panorama som omfattar de subabsoluta manifestationerna av de gränslösa potentialerna i alla dessa realiteter. Det är fullt möjligt att den fortsatta diversifieringen av det Första Ursprungets och Centrets ursprungliga verklighet kan fortgå framåt och utåt under tidsålder efter annan allt längre in i den absoluta infinitetens avlägsna och ofattbara utsträckning.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.