◄ 105:0
Kapitel 105
105:2 ►

Gudomen och verkligheten

1. Det filosofiska begreppet ”JAG ÄR”

105:1.1

Det absoluta ursprungliga förorsakandet i infiniteten tillskriver universernas filosofer den Universelle Fadern som fungerar som den infinita, eviga och absoluta JAG ÄR.

105:1.2

Många faromoment ansluter sig till presentationen av denna idé om en infinit JAG ÄR för de dödligas intellekt, emedan detta begrepp är så avlägset från människans erfarenhetsbaserade förståelse att det leder till en allvarlig förvrängning av betydelser och missuppfattning av värden. Det filosofiska begreppet JAG ÄR erbjuder trots allt finita varelser någon bas från vilken de kan försöka närma sig en partiell förståelse av absoluta ursprung och infinita bestämmelser. I samband med alla våra försök att belysa verklighetens uppkomst och mognad bör det emellertid göras klart att detta begrepp JAG ÄR i alla personlighetsbetydelser och -värden är synonymt med Gudomens Första Person, alla personligheters Universelle Fader. Detta JAG ÄR-postulat kan inte lika tydligt identifieras i de ogudifierade områdena av den universella verkligheten.

105:1.3

JAG ÄR är den Infinite; JAG ÄR är också infiniteten. Ur den sekventiella, timliga synvinkeln, har all verklighet sitt ursprung i den infinita JAG ÄR, vars ensamma existens i den förgångna infinita evigheten måste vara en finit varelses första filosofiska antagande. Begreppet JAG ÄR anger okvalificerad infinitet, den odifferentierade verkligheten av allt som någonsin skulle kunna finnas i hela den infinita evigheten.

105:1.4

Som existentiellt begrepp är JAG ÄR varken gudifierad eller ogudifierad, varken aktual eller potential, varken personlig eller opersonlig, varken statisk eller dynamisk. Ingen begränsning kan tillskrivas den Infinite, annat än konstaterandet att JAG ÄR finns till. Det filosofiska JAG ÄR-postulatet är ett sådant universumbegrepp som är något svårare att fatta än det Okvalificerade Absolutets begrepp.

105:1.5

För det finita sinnet måste det helt enkelt finnas en begynnelse, och fastän verkligheten aldrig hade en verklig begynnelse, finns det dock vissa ursprungsrelationer som verkligheten manifesterar i förhållande till infiniteten. Den ursprungliga evighetssituationen, som existerar före verkligheten, kan man tänka sig ungefär som följer: Vid något oändligt avlägset, hypotetiskt ögonblick i den förgångna evigheten kan man föreställa sig JAG ÄR som både ting och icke-ting, som både orsak och verkan, som både viljeyttring och respons. I detta hypotetiska evighetsögonblick finns det inom hela infiniteten ingen differentiering. Infiniteten är fylld av den Infinite; den Infinite omfattar infiniteten. Detta är det hypotetiska statiska ögonblicket i evigheten. Aktualerna innesluts fortfarande i sina potentialer, och potentialerna har ännu inte framträtt i JAG ÄR-infiniteten. Även i denna förmodade situation måste vi förutsätta existensen av möjligheten till egen vilja.

105:1.6

Kom alltid ihåg att människans förståelse av den Universelle Fadern är en personlig erfarenhet. Du och alla andra dödliga kan förstå Gud som den andlige Fadern, men din erfarenhetsmässiga vördnadsfulla uppfattning om den Universelle Fadern måste alltid vara mindre än ditt filosofiska antagande om infiniteten som karakteriserar det Första Ursprunget och Centret, dvs. JAG ÄR. När vi talar om Fadern menar vi Gud så som han kan förstås av sina skapade varelser, både höga och låga, men till Gudomen hör så mycket mer, som inte kan förstås av skapade universumvarelser. Gud, din Fader och min Fader, är den fas av den Infinite som vi uppfattar i vår personlighet som en faktisk erfarenhetsmässig realitet, men JAG ÄR förblir alltid vår hypotes om allt som vi känner att man inte kan veta om det Första Ursprunget och Centret. Även den hypotesen når troligen inte upp till den ursprungliga verklighetens outgrundliga infinitet.

105:1.7

Universernas universum med dess oräkneliga skara av där bosatta personligheter är en väldig och invecklad organism, men det Första Ursprunget och Centret är oändligt mycket mer invecklat än de universer och personligheter som har blivit verkliga som gensvar på hans avsiktliga mandat. När ni står i förundran inför totaluniversums storhet, betänk då att inte ens denna ofattbara skapelse kan vara något mer än en partiell uppenbarelse av den Infinite.

105:1.8

Infiniteten är verkligen avlägsen från erfarenhetsnivån för de dödligas uppfattning, men redan under denna tidsålder på Urantia växer er uppfattning om infiniteten, och den kommer att fortsätta att växa under hela er ändlösa levnadsbana, som sträcker sig vidare in i den framtida evigheten. En obegränsad infinitet har ingen mening för den finita varelsen, men infiniteten har förmågan att begränsa sig själv och är i stånd till att uttrycka sig som verklighet på alla nivåer av universumexistens. Det ansikte som den Infinite vänder mot alla universumpersonligheter är en Faders, kärlekens Universelle Faders ansikte.


◄ 105:0
 
105:2 ►