FRAM TILL den 10 mars hade alla grupper av förkunnare och lärare samlats i Betsaida. På torsdagskvällen och fredagen begav sig många av dem ut för att fiska, medan de på sabbatsdagen besökte synagogan för att höra en ålderstigen jude från Damaskus föreläsa om fader Abrahams salighet. Jesus tillbringade största delen av denna sabbat ensam i bergskullarna. Den lördagskvällen talade Mästaren i över en timme till de församlade grupperna om ”Motgångens betydelse och besvikelsens andliga värde”. Det var ett minnesvärt tillfälle och hans åhörare glömde aldrig den lärdom han då gav dem.
Jesus hade inte helt återhämtat sig från sorgen över att han nyss hade blivit tillbakavisad i Nasaret. Apostlarna märkte att en säregen sorgsenhet blandade sig med hans vanliga gladlynta uppträdande. Jakob och Johannes var hos honom en stor del av tiden, medan Petrus var mer än fullt upptagen av de många skyldigheter som gällde de nya evangelistkårernas välfärd och ledning. Denna väntetid innan de gav sig på väg till påsken i Jerusalem använde kvinnorna till att vandra från hus till hus, undervisa om evangeliet och vårda sig om de sjuka i Kafarnaum och de omgivande städerna och byarna.