DEN gudomliga Riktarens närvaro i människosinnet gör det för alltid omöjligt för vare sig vetenskapen eller filosofin att nå en tillfredsställande förståelse av den evolverande själen i samband med människans personlighet. Morontiasjälen är ett universumbarn och kan riktigt förstås endast genom kosmisk insikt och andlig upptäckt.
Uppfattningen om en själ och en inneboende ande är inte ny på Urantia. Den har ofta framträtt i de olika systemen av planetariska trosuppfattningar. Många av de österländska och även några av de västerländska religionerna har insett att människan till sin arvedel är gudomlig såväl som mänsklig. Känslan av den inre närvaron förutom Gudomens yttre allestädes närvaro har länge ingått som en del i många religioner på Urantia. Människorna har länge trott att det finns något som växer inom människans väsen, något livsviktigt som är bestämt att bestå bortom det jordiska livets korta spann.
Innan människan insåg att hennes evolverande själ hade en gudomlig ande till far, tänkte man sig att den höll till i olika fysiska organ—i ögat, levern, njurarna, hjärtat, och senare i hjärnan. Vilden associerade själen med blodet, andningen, skuggorna och med återspeglingen av en själv i vattnet.
I begreppet atman kom de hinduiska lärarna verkligen nära en riktig uppfattning om Riktarens väsen och närvaro, men de lyckades inte särskilja den samtidiga närvaron av den evolverande och potentiellt odödliga själen. Kineserna uppfattade emellertid två aspekter hos människan, jang och jin, själen och anden. Egyptierna och många afrikanska stammar trodde också på två faktorer, ka och ba; man trodde vanligen att själen inte existerade från tidigare, endast anden.
Invånarna i Nildalen trodde att varje gudabenådad individ begåvades vid födseln eller snart därefter med en skyddande ande som de kallade ka. De förkunnade att denna skyddsande stannade hos sitt dödliga objekt under hela livet och gick vidare före denna in i det framtida tillståndet. På väggarna i ett tempel i Luxor, där Amenhotep III:s födsel avbildas, finns bilden av den lille prinsen på Nilgudens arm, och bredvid prinsen finns ett annat barn, som ser ut att vara identiskt med prinsen och som symboliserar den entitet som egyptierna kallade ka. Denna relief färdigställdes under det femtonde århundradet f.Kr.
Man tänkte sig att ka var ett högrestående andeväsen, som ville leda den dödligas associerade själ in på bättre vägar i det jordiska livet, men som i synnerhet ville påverka det mänskliga objektets levnadsvillkor i livet härefter. När en egyptier som hörde till denna period dog, antog man att hans ka väntade på honom på andra sidan av den Stora Floden. Till en början antog man att endast konungarna hade en ka, men snart trodde man att alla rättfärdiga människor hade dem. En egyptisk härskare sade, när han talade om sin ka i sitt hjärta: ”Jag försmådde icke dess tal; jag aktade mig för att gå emot dess ledning. Jag hade därav stor framgång; jag var sålunda framgångsrik som följd av vad den fick mig att göra; jag blev framstående utav dess ledning.” Många trodde att ka var ”ett orakel från Gud i var och en”. Många trodde att de skulle ”tillbringa evigheten med fröjd i hjärtat gynnade av den Gud som finns i ens inre”.
Varje folkslag bland de evolverande dödliga på Urantia har ett ord som motsvarar begreppet själ. Många primitiva folk trodde att själen såg ut på världen genom människans ögon; därför var de så fegt rädda för illviljan från det onda ögat. De har länge trott att ”människans ande är Herrens lykta”. Rig-Veda säger: ”Mitt sinne talar till mitt hjärta.”