◄ 111:0
Kapitel 111
111:2 ►

Riktaren och själen

1. Sinnet som valarena

111:1.1

Fastän Riktarnas arbete är andligt till sin natur, måste de nödvändigtvis göra allt sitt arbete på en intellektuell grund. Sinnet är den mänskliga jordmån från vilken Andeledsagaren i samverkan med personligheten, där den har sin boning, måste utveckla morontiasjälen.

111:1.2

Det finns en kosmisk enhet mellan de olika sinnesnivåerna i universernas universum. De intellektuella jagen får sin början i det kosmiska sinnet i stort sett så som nebulosorna uppkommer från de kosmiska energierna i universumrymden. På de intellektuella jagens mänskliga (och således personliga) nivå blir andeevolutionens potential dominerade, med samtycke från den dödliges sinne, som följd av människopersonlighetens andliga gåvor i förening med den skapande närvaron av en entitetspunkt av absolut värde i dessa människojag. En sådan andedominans av det materiella sinnet är emellertid beroende av två erfarenheter: Detta sinne måste ha utvecklats hela vägen upp genom de sju biträdande sinnesandarnas omvårdnad, och det materiella (personliga) jaget måste välja att samarbeta med den inneboende Riktaren vid skapandet och utvecklandet av morontiajaget, den evolutionära och potentiellt odödliga själen.

111:1.3

Det materiella sinnet är den arena där människopersonligheterna lever, är medvetna om sig själva, fattar beslut, väljer Gud eller överger honom, förevigar eller förintar sig.

111:1.4

Den materiella evolutionen har försett dig med en livsmaskin, din kropp. Fadern själv har utrustat dig med den renaste anderealitet som är känd i universum, din Tankeriktare. Men i dina händer, underställt dina egna beslut, har givits sinnet, och det är genom sinnet som du lever eller dör. Det är inom detta sinne och med detta sinne som du fattar de moraliska beslut som gör det möjligt för dig att uppnå likhet med Riktaren, vilket är likhet med Gud.

111:1.5

Det dödliga sinnet är ett temporärt intellektsystem som lånas åt människorna för att användas under den materiella livstiden, och beroende på hur de använder detta sinne antingen godtar eller förkastar de möjligheten till evig existens. Av all universumverklighet är sinnet nästan det enda du har som är underställt din vilja, och själen—morontiajaget—kommer troget att skildra skörden av de timliga beslut som det dödliga jaget fattar. Människans medvetande vilar lätt på den elektrokemiska mekanismen nedanför och berör varsamt det ande-morontiella energisystemet ovanför. Ingetdera av dessa två system är människan någonsin fullt medveten om under sitt jordiska liv, därför måste hon arbeta i sitt sinne, som hon är medveten om. Det är inte så mycket vad sinnet förstår, som vad sinnet önskar förstå, som säkrar överlevnaden. Det är inte så mycket vad sinnet är, som vad sinnet strävar efter att vara, som medför identifikation med anden. Det är inte så mycket det att människan är medveten om Gud, som att människan längtar efter Gud, som leder till uppstigning i universumet. Vad du är idag är inte lika viktigt som vad du blir, dag för dag och i evigheten.

111:1.6

Sinnet är det kosmiska instrument på vilket människans vilja kan spela upp destruktionens missljud, eller på vilket denna samma människovilja kan låta ljuda de utsökta melodierna av identifikation med Gud och därav följande evig överlevnad. Den Riktare som utges till människan är i sista hand oemottaglig för ondska och oförmögen till synd, men det dödliga sinnet kan faktiskt vridas, förvrängas och göras ont och fult av en förvänd och egennyttig människoviljas syndfulla ränker. Likaså kan detta sinne göras ädelt, vackert, sant och gott—faktiskt storslaget—i enlighet med den andeupplysta viljan hos en människa som känner Gud.

111:1.7

Det evolutionära sinnet är fullt stabilt och tillförlitligt endast när det manifesterar sig inom den kosmiska intellektualitetens två ytterligheter—den helt mekaniserade och den totalt förandligade. Mellan dessa två intellektuella ytterligheter av rent mekanisk kontroll och sann andenatur förekommer den enorma grupp av evolverande och uppstigande sinnen vilkas stabilitet och sinnesro är beroende av personlighetens val och av identifiering med anden.

111:1.8

Människan överlåter emellertid inte passivt, slaviskt, sin vilja till Riktaren. Snarare väljer hon att aktivt, positivt och samarbetsvilligt följa Riktarens ledning när och i den form denna ingivelse medvetet skiljer sig från det naturliga dödliga sinnets begär och impulser. Riktarna manipulerar men dominerar aldrig människans sinne mot hennes vilja. För Riktarna är människans vilja suprem. Så betraktar och respekterar de den samtidigt som de strävar efter att uppnå tankeriktandets och karaktärsomvandlingens andliga mål på det evolverande människointellektets nästan obegränsade arena.

111:1.9

Sinnet är ditt skepp, Riktaren är din lots, människoviljan är kaptenen. Befälhavaren för den dödliga farkosten bör ha visheten att lita till den gudomliga lotsen att styra den uppstigande själen in till den eviga överlevnadens morontiahamnar. Endast av själviskhet, slöhet och syndfullhet kan människans vilja tillbakavisa en sådan kärleksfull lots vägledning och till slut göra livsskedet som dödlig till ett vrak på den avvisade nådens fördärvliga grynnor och på den omfamnade syndens klippor. Med ditt samtycke för denna trogna lots dig tryggt över tidens hinder och rymdens handikapp till själva källan till det gudomliga sinnet, och vidare ända till Riktarnas Paradisfader.


◄ 111:0
 
111:2 ►