DET ÄR inte tillräckligt att den uppstigande dödlige vet något om Gudomens relationer till den kosmiska verklighetens uppkomst och manifestationer. Han borde också veta något om de relationer som existerar mellan honom själv och de talrika nivåerna av existentiell och erfarenhetsmässig verklighet, av potentiell och aktual verklighet. Människans jordiska orientering, hennes kosmiska insikt och hennes andliga inriktning, alla dessa främjas av en bättre förståelse av universumverkligheter och de förfaranden med vilka de associeras, integreras och förenas med varandra.
Det nuvarande storuniversum och det uppkommande totaluniversum består av många former och faser av verklighet, vilka i sin tur existerar på flera nivåer av funktionell aktivitet. Dessa mångahanda existenser och latenser har redan tidigare antytts i dessa kapitel, och de grupperas nu för begreppsmässig behändighet i följande kategorier:
1. Ofullständiga finita. Detta är den ställning som de uppstigande varelserna i storuniversum nu har, de dödligas nuvarande status på Urantia. Denna nivå omfattar varelsetillvaro från de planetariska människorna upp till, men inte inkluderande, dem som har uppnått sin bestämmelse. Hit hör universerna från sin första fysiska begynnelse upp till, men inte inkluderande, sin etablering i ljus och liv. Denna nivå bildar den nuvarande skapelseverksamhetens periferi i tid och rymd. Den förefaller att röra sig utåt från Paradiset, ty då den nuvarande universumtidsåldern avslutas och vi får bevittna storuniversums etablering i ljus och liv, får vi helt visst också bevittna uppkomsten av någon ny klass av utvecklingsmässig tillväxt på den första nivån i yttre rymden.
2. Maximala finita. Detta är den nuvarande ställningen för alla erfarenhetsmässiga varelser som har uppnått sin bestämmelse—bestämmelse så som den har uppenbarats inom ramen för den nuvarande universumtidsåldern. Även universer kan uppnå maximal status, både andligen och fysiskt. Termen ”maximum” är själv en relativ term—maximum i förhållande till vad? Det som är maximum, till synes slutligt, i den nuvarande universumtidsåldern, må kanske endast vara en reell början med utgångspunkt från kommande tidsåldrar. En del faser i Havona förefaller att vara av maximumklass.
3. Transcendentala. Denna superfinita nivå följer (förutgående) på det finita framåtskridandet. Den anger den för-finita uppkomsten av finita begynnelser och den postfinita betydelsen av alla synbart finita slutskeden eller bestämmelser. Mycket av Paradiset-Havona förefaller att vara av transcendental klass.
4. Ultimata. Denna nivå omfattar det som har betydelse för totaluniversum och som snuddar vid bestämmelsenivån för det fullbordade totaluniversum. Paradiset-Havona (i synnerhet kretsen av Faderns världar) är i många avseenden av ultimat betydelse.
5. Medabsoluta. Denna nivå innebär projicerandet av erfarenhetsmässigheter på ett skapelseuttrycksfält bortom totaluniversum.
6. Absoluta. Denna nivå anger evighetsnärvaron av de sju existentiella Absoluten. Den kan kanske också innehålla någon grad av associativt erfarenhetsmässigt uppnående; i så fall förstår vi inte hur, men kanske genom personlighetens kontaktpotential.
7. Infinitet. Denna nivå är för-existentiell och post-erfarenhetsmässig. Infinitetens obegränsade enhet är en hypotetisk verklighet före alla begynnelser och efter alla bestämmelser.
Dessa verklighetsnivåer är behändiga kompromissymboliseringar i den nuvarande universumtidsåldern och för de dödligas perspektiv. Det finns en hel mängd andra sätt att se på verkligheten ur andra än de dödligas perspektiv och från andra universumtidsåldrars ståndpunkt. Det bör sålunda observeras att de begrepp som i detta sammanhang framförs är alltigenom relativa, relativa i den meningen att de betingas och begränsas av:
1. Begränsningarna i de dödligas språk.
2. Begränsningarna i de dödligas sinnen.
3. Den begränsade utvecklingen av de sju superuniverserna.
4. Er okunskap om de sex primära syften som rör superuniversernas utveckling och som inte gäller de dödligas uppstigning till Paradiset.
5. Er oförmåga att fatta ens ett partiellt evighetssynsätt.
6. Omöjligheten att beskriva den kosmiska evolutionen och bestämmelsen i förhållande till alla universumtidsåldrar, inte endast beträffande den evolutionära utvecklingen i de sju superuniverserna under den nuvarande tidsåldern.
7. En skapad varelses oförmåga att fatta vad som verkligen avses med det som är för-existentiellt eller det som finns efter det erfarenhetsmässiga—det som ligger före begynnelser och efter bestämmelser.
Verklighetens tillväxt betingas av förhållandena under de på varandra följande universumtidsåldrarna. Centraluniversumet undergick inga evolutionära förändringar under Havona-tidsåldern, men under superuniversumtidsålderns nuvarande epoker undergår det vissa gradvisa förändringar orsakade av koordinering med de evolutionära superuniverserna. De sju superuniverserna, som nu genomgår utveckling, uppnår en gång en etablerad status av ljus och liv, de uppnår gränserna för tillväxt i den nuvarande universumtidsåldern. Utan tvivel kommer nästa tidsålder, tidsåldern som täcker yttre rymdens första nivå, att befria superuniverserna från målbegränsningarna i den nuvarande tidsåldern. Det som har fullbordats rågas kontinuerligt med påfyllnad.
Dessa är några av de begränsningar som vi möter då vi försöker framföra ett enhetligt begrepp om den kosmiska tillväxten av ting, betydelser och värden samt om deras syntes på de allt högre nivåerna av verklighet.