En del av svårigheterna med att bilda sig uppfattningar om integrationen av den infinita verkligheten är en naturlig del av det faktum att alla sådana uppfattningar omfattar något av slutligheten i den universella utvecklingen, någon form av erfarenhetsmässigt förverkligande av allt som någonsin kunde finnas till. Det är otänkbart att den kvantitativa infiniteten någonsin fullständigt kunde förverkligas i slutlighet. Alltid måste det i de tre potentiella Absoluten återstå sådana outforskade möjligheter som ingen mängd av erfarenhetsmässig utveckling någonsin skulle kunna uttömma.
Till och med ett prövobegrepp om en slutlig integration är oskiljaktig från frukterna av en obegränsad evighet och är därför praktiskt taget omöjlig att förverkliga vid varje tänkbar framtida tidpunkt.
Bestämmelsemålet etableras genom de Gudomars viljeakt vilka bildar Paradistreenigheten. Bestämmelsemålet grundas i den enorma omfattningen av de tre stora potentialerna vilkas absoluthet innesluter möjligheterna till all framtida utveckling; bestämmelsemålet fullbordas antagligen av en handling som utgår från Universumbestämmelsens Fullbordare, och denna handling har troligen anknytning till den Supreme och den Ultimate i den Absoluta Treenigheten. Varje erfarenhetsmässigt bestämmelsemål kan åtminstone delvis förstås av erfarande skapade varelser, men ett bestämmelsemål som snuddar vid infinita existentialer kan knappast uppfattas. Slutlighetsbestämmelse är ett existentiellt-erfarenhetsmässigt resultat som förefaller att involvera Gudomsabsolutet. Men Gudomsabsolutet står, tack vare det Universella Absolutet, i evighetsförhållande till det Okvalificerade Absolutet. Dessa tre Absolut, som är erfarenhetsmässiga till sina möjligheter, är aktualt existentiella, och mer än så, ty de är ändlösa, tidlösa, rymdlösa, gränslösa och måttlösa—sant infinita.
Det osannolika i att målet uppnås hindrar emellertid inte ett filosofiskt teoretiserande om sådana hypotetiska bestämmelsemål. Gudomsabsolutets aktualerande som en uppnåelig absolut Gud kan vara praktiskt taget omöjligt att förverkliga. Trots det förblir ett sådant förverkligande av slutlighet en teoretisk möjlighet. Det Okvalificerade Absolutets involvering i ett ofattbart oändligt kosmos kan vara omätbart avlägset i den ändlösa evighetens framtid, men en sådan hypotes är trots det berättigad. Dödliga, morontianer, andar, finaliter, transcendentaler och andra tillika med universerna själva och alla andra faser av verklighet, har förvisso ett potentiellt slutligt bestämmelsemål som är absolut till sitt värde. Vi tvivlar på att någon varelse eller något universum någonsin fullständigt uppnår alla aspekter av ett sådant bestämmelsemål.
Hur mycket du än må växa i förståelsen av Fadern, kommer ditt sinne alltid att häpna över den ouppenbarade infiniteten hos Fadern-JAG ÄR, vars outforskade och enorma omfattning alltid förblir ofattbar och oförståelig under evighetens alla cykler. Hur mycket av Gud du än når upp till, kommer det alltid att finnas mycket mer av honom, sådant vars existens du inte ens anar. Vi tror att detta är alldeles lika sant på transcendentala nivåer som på områdena för den finita tillvaron. Sökandet efter Gud är ändlöst!
En sådan oförmåga att nå upp till Gud i slutlig betydelse borde på intet sätt göra de skapade varelserna i universum modfällda. Ni kan sannerligen uppnå den Sjufaldiges, den Supremes och den Ultimates gudomsnivåer vilka betyder för er det som den infinita insikten om Gud Fadern betyder för den Evige Sonen och Samverkaren i deras evighetstillvaros absoluta status. Guds infinitet bör ingalunda besvära den skapade utan den skall utgöra den högsta försäkran om att en uppstigande personlighet under all ändlös framtid har framför sig sådana möjligheter till utveckling av personligheten och sammanlänkning med Gudomen vilka inte ens evigheten uttömmer eller avbryter.
För de finita varelserna i storuniversum förefaller totaluniversum att vara ett så gott som infinit begrepp, men utan tvivel ser totaluniversums absonita arkitekter hur det förhåller sig till framtida och oanade utvecklingsskeden inom den oändliga JAG ÄR. Till och med rymden själv är endast ett ultimat tillstånd, ett tillstånd av begränsning inom den relativa absolutheten i mellanrymdens lugna zoner.
I det ofattbart avlägsna framtida evighetsögonblick då hela totaluniversum är slutligt fullbordat kommer vi alla utan tvivel att se tillbaka på hela dess historia som endast en begynnelse, som helt enkelt en skapelse av vissa finita och transcendentala grundvalar för ännu mer storslagna och spännande omvandlingar i en icke kartlagd infinitet. Vid en sådan framtida evighetsstund kommer totaluniversum fortfarande att förefalla ungdomligt. Det kommer sannerligen alltid att vara ungt med tanke på de obegränsade möjligheterna i en evighet som aldrig upphör.
Osannolikheten för att ett infinit bestämmelsemål skall uppnås hindrar inte på minsta sätt ett filosoferande kring idéer om en sådan bestämmelse, och vi tvekar inte att säga att om de tre absoluta potentialerna någonsin kunde bli helt aktualerade, så vore det möjligt att tänka sig en slutlig integration av den totala verkligheten. Ett sådant utvecklingsbaserat förverkligande bygger på ett fullbordat aktualerande av det Okvalificerade Absolutet, det Universella Absolutet och Gudomsabsolutet, de tre potentialiteterna vilkas förening utgör latensen hos JAG ÄR, de uppskjutna verkligheterna i evigheten, de vilande möjligheterna i all framtid, och mer än så.
Sådana eventualiteter är minst sagt ganska avlägsna, men icke desto mindre tror vi oss i de tre Treenigheternas mekanismer, personligheter och förbund upptäcka de teoretiska möjligheterna till en återförening av de sju absoluta faserna av Fadern-JAG ÄR. Detta för oss fram till begreppet den trefaldiga Treenigheten, omfattande Paradistreenigheten av existentiell status och de två senare framträdande Treenigheterna av erfarenhetsbaserad art och uppkomst.