Det fanns aldrig tolv israelitiska stammar—endast tre eller fyra stammar bosatte sig i Palestina. Den hebreiska nationen uppkom som resultat av föreningen mellan de så kallade israeliterna och kananéerna. ”Israels barn bodde bland kananéerna. Och de tog deras döttrar till hustrur åt sig och gav sina döttrar till hustrur åt kananéernas söner.” Hebréerna drev aldrig ut kananéerna från Palestina, trots att prästernas beskrivning av dessa tider tveklöst angav att de gjorde det.
Det israelitiska medvetandet uppkom i Efraims bergsland; det senare judiska medvetandet fick sin början i Juda-klanen i söder. Judarna (judaiterna) försökte alltid smäda och svartmåla de norröver boende israeliternas (efraimiternas) rykte.
Den anspråksfulla hebreiska historieskrivningen börjar med att Saul samlar ihop de norra klanerna för att stå emot ett anfall från ammoniterna på deras stamfränder gileaditerna öster om Jordan. Med en armé om något mer än tre tusen man besegrade han fienden, och det var denna bragd som fick bergsstammarna att göra honom till konung. När prästerna i landsförvisningen skrev om denna berättelse höjde de styrkan i Sauls armé till 330.000 man och lade till ”Juda” till förteckningen över de stammar som deltog i striden.
Omedelbart efter ammoniternas nederlag valde Sauls trupper honom till konung genom allmän omröstning. Ingen präst eller profet deltog i denna händelse. Senare lade prästerna till i berättelsen att Saul kröntes till konung av profeten Samuel enligt gudomliga anvisningar. Detta gjorde de för att få en ”gudomlig släktlinje” för Davids judaitiska kungamakt.
De största av alla förvrängningar i judarnas historia skedde beträffande David. Efter Sauls seger över ammoniterna (vilken han tillskrev Jahve) blev filistéerna alarmerade och började gå till anfall mot de norra klanerna. David och Saul kunde aldrig komma överens. David gick med sex hundra man med i en allians som leddes av filistéerna och marscherade upp längs kusten till Esdraelon. Vid Gath kommenderade filistéerna David bort från slagfältet. De var rädda för att han skulle gå över till Saul. David retirerade; filistéerna anföll och besegrade Saul. De skulle inte ha kunnat göra detta om David hade varit lojal mot Israel. Davids armé var en mångspråkig samling missnöjda element, och den bestod till största delen av socialt missanpassade och sådana som gömde sig undan rättvisan.
Sauls tragiska nederlag mot filistéerna vid Gilboa sänkte Jahve i de till en låg nivå bland gudarna i de omgivande kananéernas ögon. I vanliga fall skulle Sauls nederlag ha tillskrivits avfallande från Jahve, men denna gång ansåg de judaitiska redaktörerna att det berodde på ritualfel. De behövde traditionen om Saul och Samuel som bakgrund för Davids kungamakt.
David med sin lilla armé slog upp sitt högkvarter vid den icke-hebreiska staden Hebron. Snart utropade hans landsmän honom till konung i det nya kungadömet Juda. Juda bestod främst av icke-hebreiska element—keniter, kalebiter, jebuséer och andra kananéer. De var nomader—herdefolk—och därför anhängare av hebréernas uppfattning om jordägande. De höll sig till ökenklanernas ideologier.
Skillnaden mellan andlig och världslig historia belyses utmärkt av de två från varandra avvikande berättelserna om hur David blev konung, så som de ingår i Gamla testamentet. En del av den världsliga berättelsen om hur hans närmaste anhängare (hans armé) utropade honom till konung lämnades på grund av prästernas förbiseende kvar i skriften när de senare satte ihop den andliga historiens ganska långa och tråkiga redogörelse för hur profeten Samuel genom gudomlig ingivelse utvalde David bland hans bröder och sedan skred till att officiellt och med omfattande och högtidliga ceremonier smörja honom till konung över hebréerna och därefter utropa honom till Sauls efterträdare.
Så många gånger undgick det och misslyckades prästerna med, sedan de hade skrivit ihop sina uppdiktade berättelser om Guds mirakulösa mellanhavanden med Israel, att helt utplåna de uppenbara och sakliga redogörelser som redan hade införts i krönikorna.
David försökte förbättra sin politiska ställning genom att först äkta Sauls dotter, sedan änkan efter den rike edomiten Nabal och därefter dottern till Talmai, kungen i Gesur. Han tog sig sex hustrur bland kvinnorna i Jebus, för att inte nämna hettitens hustru Bathsheba.
Det var med sådana metoder och utav sådana människor som David byggde upp sagan om ett gudomligt kungarike Juda som arvtagare till traditionerna och arvet från efraimiternas norra kungadöme Israel, som höll på att falla sönder. Davids kosmopolitiska stam Juda var mer icke-judisk än judisk. Det oaktat kom Efraims förtryckta äldste ned och ”smorde honom till konung över Israel”. Efter att först ha hotat dem militärt gjorde David sedan ett avtal med jubuséerna och etablerade det förenade kungadömets huvudstad i Jebus (Jerusalem), som var en stad med starka murar och belägen halvvägs mellan Juda och Israel. Filistéerna blev oroliga och anföll snart David. Efter en häftig strid blev de slagna, och än en gång etablerades Jahve som ”Herren, härskarornas Gud”.
Men Jahve måste av nödtvång dela något av denna ära med kananéernas gudar, ty huvuddelen av Davids armé bestod av andra än hebréer. Så kommer det sig att det i era skrifter finns följande avslöjande yttrande (förbisett av de judaitiska redaktörerna): ”Jahve har brutit ned mina fiender inför mig. Därav fick det stället namnet Baal-Perasim.” De gjorde så för att åttio procent av Davids soldater var dyrkare av Baal.
David förklarade Sauls nederlag vid Gilboa med att påpeka att Saul hade anfallit en av kananéernas städer, Gibeon, vars folk hade ett fredsavtal med efraimiterna. Därför övergav Jahve honom. Redan under Sauls tid hade David försvarat den kananeiska staden Kilah mot filistéerna, och sedan gjorde han en kananeisk stad till sin huvudstad. I överensstämmelse med sin kompromisspolitik i förhållande till kananéerna överlämnade David sju av Sauls ättlingar till gibeoniterna för att hängas.
Efter filistéernas nederlag fick David ”Jahves ark” i sin besittning, förde den till Jerusalem och gjorde dyrkan av Jahve officiell i sitt rike. Därefter lade han tunga tvångsskatter på stammarna i grannskapet—edomiterna, moabiterna, ammoniterna och syrierna.
Davids korrumperade politiska maskineri, i strid med hebréernas sedvänjor, började lägga under sig land i norr för personligt bruk och skaffade sig inom kort kontroll över karavantullarna som tidigare hade uppburits av filistéerna. Sedan kom en serie våldsdåd, som nådde sin höjdpunkt med mordet på Uriah. Alla juridiska besvär avgjordes i Jerusalem; ”de äldste” kunde inte längre skipa rätt. Inte att undra på att det blev uppror. Idag skulle Absalom kanske kallas demagog; hans mor var kanané. Det fanns ett halvt dussin tronpretendenter förutom Bathshebas son—Salomon.
Efter Davids död rensade Salomon det politiska maskineriet från alla norra inflytanden men fortsatte med samma förtryck och beskattning som sin fars regim. Salomon gjorde nationen bankrutt med sitt slösaktiga hov och sitt omfattande byggnadsprogram: dit hörde Libanons hus, faraos dotters palats, Jahves tempel, konungens palats och restaurering av stadsmurarna i många städer. Salomon byggde upp en stor hebreisk flotta, som sköttes av syriska sjömän och gick i handelstrafik över hela världen. Hans harem uppgick till närmare ett tusen.
Vid denna tid råkade Jahves tempel i Shiloh i vanrykte, och hela nationens gudstjänstliv koncentrerades till det praktfulla kungliga kapellet i Jebus. Det norra kungadömet återgick allt mer till dyrkan av Elohim. De åtnjöt faraonernas ynnest. Faraonerna förslavade senare Juda och utkrävde tribut av det södra kungadömet.
Det gick uppåt, och det gick nedåt—krig mellan Israel och Juda. Efter fyra år av inbördeskrig och tre dynastier råkade Israel i händerna på stadsdespoter som började göra markaffärer. Även kung Omri försökte köpa Semers lantegendom. Slutet närmade sig dock snabbt när Shalmaneser III beslöt sig för att ta kontroll över Medelhavets kust. Efraims kung Ahab samlade tio andra grupper och satte sig till motvärn vid Karkar; striden blev oavgjord. Assyriern stoppades men de allierade styrkorna led stora förluster. Detta stora slag omnämns ens inte i Gamla testamentet.
Nya problem uppstod när kung Ahab försökte köpa jord av Nabot. Ahabs feniciska hustru förfalskade Ahabs namn på handlingar som bestämde att Nabots land skulle konfiskeras på den åtalsgrund att han hade hädat ”Elohims och kungens” namn. Han och hans söner avrättades omedelbart. Den kraftfulle Elia framträdde då på scenen och fördömde Ahab för mordet på Naboterna. På så sätt började Elia, som var en av de största profeterna, sin förkunnelse som en försvarare av de gamla marktraditionerna, mot baaldyrkarnas inställning till markförsäljning, mot städernas strävan att dominera landsbygden. Reformen lyckades emellertid inte förrän godsägaren Jehu, som var från landsbygden, förenade sina styrkor med romerhövdingen Jehonadab för att förinta Baals profeter (fastighetsmäklarna) i Samarien.
Ett nytt liv började när Jehoas och hans son Jerobeam befriade Israel från dess fiender. Vid den tiden härskade i Samarien en gangsteradel vars plundringar tävlade med de härjningar som fordom Davids dynasti hade ägnat sig åt. Staten och kyrkan gick hand i hand. Strävan att undertrycka yttrandefriheten fick Elia, Amos och Hosea att påbörja sitt hemliga skrivande, och detta var den verkliga början till den judiska och kristna Bibeln.
Det norra kungadömet försvann emellertid inte från historien förrän Israels konung konspirerade med Egyptens konung och vägrade att längre betala tribut till Assyrien. Då började den tre år långa belägringen som följdes av det norra kungadömets totala sönderfall. På detta sätt försvann Efraim (Israel). Juda—judarna, ”kvarlevan av Israel”—hade börjat koncentrera jordägandet i händerna på ett fåtal, med Jesajas ord ”läggande hus till hus och fogande åker till åker”. Snart fanns det i Jerusalem ett Baal-tempel vid sidan av Jahves tempel. Detta skräckvälde slutade med ett monoteistiskt uppror lett av pojkkungen Joas, som i trettiofem år drev sin kampanj för Jahve.
Nästa kung, Amasja, hade besvär med de revolterande skattebetalande edomiterna och deras grannar. Efter en klar seger över dem vände han sig mot sina grannar i norr och blev lika klart besegrad. Då gjorde landsbygdens folk uppror. De lönnmördade konungen och satte hans sexton år gamla son på tronen. Detta var Asarja, som Jesaja kallade Ussia. Efter Ussia gick allt från illa till värre, men Juda existerade ännu i hundra år genom att betala tribut till Assyriens kungar. Den förste Jesaja hade sagt dem att Jerusalem, som var Jahves stad, aldrig skulle falla. Men Jeremia tvekade inte att förkunna dess fall.
Den verkliga undergången av Juda åstadkoms av en korrumperad och förmögen ring av politiker som opererade under gossekungen Manasses välde. Förändringarna i ekonomin gynnade en återkomst av baalsdyrkan, som i motsats till jahveideologin tillät privata jordaffärer. Assyriens fall och Egyptens uppgång förde för en tid med sig befrielse för Juda, och landsbygdens folk tog över. Under Josia förintade ringen av korrumperade politiker i Jerusalem.
Men detta skede fick ett tragiskt slut när Josia övermodigt drog ut för att hejda Nekhos mäktiga armé på dess väg upp längs kusten från Egypten för att hjälpa Assyrien mot Babylon. Josias trupper utplånades och Juda föll under tribut till Egypten. Baals politiska parti återvände till makten i Jerusalem, och sålunda började det verkliga egyptiska slaveriet. Sedan följde en period då baalpolitikerna kontrollerade både domstolarna och prästerskapet. Baalsdyrkan var ett ekonomiskt och socialt system som berörde egendomsrättigheter och hade att göra med markens bördighet.
Då Nekho hade störtats av Nebukadnessar föll Juda under Babylons välde och gavs tio nådeår, men gjorde snart uppror. När Nebukadnessar tågade mot dem inledde judaiterna sociala reformer, såsom att frige slavar, för att påverka Jahve. När den babyloniska armén tillfälligt drog sig tillbaka gladde sig hebréerna åt att deras reformmagi hade räddat dem. Det var under denna period som Jeremia talade till dem om den förestående domen, och snart återvände Nebukadnessar.
Så kom slutet för Juda plötsligt. Staden förstördes och folket fördes bort till Babylon. Kampen mellan Jahve och Baal slutade i och med fångenskapen. Fångenskapen blev en chock som gjorde resten av Israels folk till monoteister.
I Babylonien kom judarna till den slutsatsen att de inte skulle kunna existera i Palestina som en liten grupp med sina egna säregna sociala och ekonomiska seder, och att de måste omvända dem som inte var judar om de ville att deras ideologier skulle bestå. Sålunda uppkom den nya uppfattningen om deras bestämmelse—idén om att judarna måste bli Jahves utvalda tjänare. Gamla testamentets judiska religion utvecklades i själva verket under fångenskapen i Babylon.
Läran om odödligheten tog också form i Babylon. Judarna hade hittills tänkt att idén om det tillkommande livet förringade betoningen av deras evangelium på social rättvisa. Nu ersatte teologin för första gången sociologin och ekonomin. Religionen tog form som ett system av mänskligt tänkande och beteende allt mer avskilt från politik, sociologi och ekonomi.
Så avslöjar sanningen om det judiska folket att mycket av det som hade ansetts vara andlig historia visar sig vara föga mer än en vanlig världslig historiekrönika. Judendomen var den jordmån från vilken kristendomen spirade, men judarna var inte ett mirakulöst folk.