Seden att betrakta uppteckningarna om hebréernas erfarenheter som andlig historia och händelserna i resten av världen som världslig historia är orsaken till mycket av den förvirring som råder i människornas sinne beträffande historietolkningen. Denna svårighet uppkommer därför att judarna inte har någon världslig historieskrivning. Efter att prästerna under den babyloniska fångenskapen hade färdigställt sin nya framställning om Guds förment mirakulösa mellanhavanden med hebréerna, dvs. Israels andliga historia så som den framställs i Gamla testamentet, förstörde de omsorgsfullt och fullständigt de existerande uppteckningarna om hebréernas skeden—sådana böcker som ”Israels konungars dåd” och ”Juda konungars dåd”, tillsammans med flera andra mer eller mindre tillförlitliga uppteckningar om hebréernas historia.
För att förstå hur det förödande trycket och det oundvikliga tvånget från den världsliga historien till den grad terroriserade de fångna och av främlingar styrda judarna att de helt och hållet försökte skriva om och omstöpa sin historia, bör vi i korthet skärskåda deras förvirrande nationella erfarenhet. Man måste komma ihåg att judarna inte utvecklade någon tillfredsställande icke-teologisk livsfilosofi. De kämpade med sin ursprungliga och egyptiska uppfattning om gudomliga belöningar för rättfärdighet i förening med hemska straff för synd. Dramat om Job var något av en protest mot denna felaktiga filosofi. Den öppna pessimismen i Predikarens bok var en världsligt sett klok reaktion på dessa överoptimistiska trosföreställningar om Försynen.
Fem hundra år av främmande härskares övervälde var för mycket till och med för de fördragsamma och tålmodiga judarna. Profeterna och prästerna började ropa: ”Hur länge, o Herre, hur länge?” När den ärlige juden forskade i skrifterna blev hans förvirring än värre. En siare från forna tider lovade att Gud skulle skydda och förlossa sitt ”utvalda folk”. Amos hade hotat att Gud skulle överge Israel om de inte återupprättade sina normer för nationell rättfärdighet. Den som skrev Femte Mose boken hade beskrivit det stora valet—valet mellan det goda och det onda, mellan välsignelsen och förbannelsen. Den förste Jesaja hade predikat om en välsignelsebringande frälsarkonung. Jeremia hade förkunnat ett tidsskede av inre rättfärdighet—det förbund som skulle skrivas in i deras hjärtan. Den andre Jesaja talade om frälsning genom offer och återlösen. Hesekiel förkunnade frigörelse genom hängivet tjänande, och Esra lovade framgång för dem som följde lagen. Trots allt detta levde de kvar i slaveriet och befrielsen dröjde. Då presenterade Daniel dramat om den förestående ”krisen”—sönderkrossandet av den stora avgudabilden och det omedelbara upprättandet av rättfärdighetens eviga styre, det messianska riket.
Alla dessa falska förhoppningar ledde till den grad av besvikelse och frustration hos hela folket, att judarnas ledare blev så förvirrade att de inte kände igen och godtog en gudomlig Paradissons mission och verksamhet när han snart kom till dem i de dödligas köttsliga gestalt—inkarnerad som Människosonen.
Alla nutida religioner har gjort allvarliga fel då de har försökt göra en mirakulös uttydning av vissa epoker i människosläktets historia. Fastän det är sant att Gud mången gång som ett försynens ingripande har stuckit ned sin fadershand i flödet av människosläktets angelägenheter, är det ett misstag att anse teologiska dogmer och religiös vidskepelse vara en övernaturlig avlagring som på mirakulös väg uppkommer i människosläktets historieflöde. Det faktum att de ”Högste råder i människornas riken” förändrar inte den världsliga historien till så kallad andlig historia.
Nya testamentets författare och senare kristna skriftställare komplicerade ytterligare förvrängningen av hebréernas historia genom sina välmenta försök att göra de judiska profeterna övermänskliga. Sålunda har hebréernas historia på ett förödande sätt exploaterats av både judiska och kristna författare. Hebréernas världsliga historia har alltigenom dogmatiserats. Den har omvandlats till en fiktion av andlig historia och blivit oupplösligt sammanbunden med moraluppfattningarna och de religiösa lärorna i de så kallade kristna nationerna.
En kort beskrivning av höjdpunkterna i hebréernas historia belyser hur de fakta som fanns upptecknade ändrades av de judiska prästerna i Babylon, så att deras folks alldagliga världsliga historia blev till en fiktiv och andlig historia.