Inom utvecklingsreligionen tänker man sig att gudarna existerar i likhet till människans avbild; inom uppenbarelsereligionen lärs människorna att de är Guds söner—rentav gestaltade till gudomlighetens finita avbilder. Inom de trosföreställningar som är en syntes sammansatt av uppenbarelseundervisning och evolutionsresultat är gudsbegreppet en blandning av:
1. De evolutionära kulternas preexisterande idéer.
2. Uppenbarelsereligionens sublima ideal.
3. Det personliga synsättet hos de stora religiösa ledarna, människosläktets profeter och lärare.
De flesta stora religiösa epoker har fått sin början av någon framträdande personlighets liv och läror. Ledarskap har gett upphov till flertalet moraliska rörelser av värde i historien. Människorna har alltid tenderat att högakta ledaren, även på bekostnad av hans läror, att vörda hans personlighet, även om de har förlorat ur sikte de sanningar som han förkunnade. Detta sker inte utan orsak. Det finns en instinktiv längtan i hjärtat hos den evolutionära människan efter hjälp från ovan och från den andra sidan. Denna längtan är avsedd att ge en föraning om Planetprinsens och de senare Materiella Sönernas framträdande på jorden. På Urantia har människan berövats dessa övermänskliga ledare och härskare, och därför försöker hon ständigt gottgöra denna förlust genom att insvepa sina människoledare i legender om deras övernaturliga ursprung och mirakulösa levnadslopp.
Många folkslag har föreställt sig att deras ledare föddes av en jungfru. Deras levnadslopp är frikostigt beströdda med mirakulösa händelser, och deras respektive grupp av anhängare inväntar alltid deras återkomst. I Centralasien väntar stamfolket fortfarande på återkomsten av Djingis Khan; i Tibet, Kina och Indien är det Buddha; inom islam är det Mohammed; bland indianerna var det Hesunanin Onamonalonton; bland hebréerna var det i allmänhet Adams återkomst som en materiell härskare. I Babylon var guden Marduk en fortsättning på legenden om Adam, idén om en Guds son, den förenande länken mellan människan och Gud. Efter det att Adam hade framträtt på jorden var det vanligt med så kallade Guds söner bland världens raser.
Oberoende av den vidskepliga vördnad med vilken dessa lärare betraktades är det ett faktum att deras personlighet var den temporala stödjepunkten på vilken den uppenbarade sanningens hävstång var beroende för att föra människosläktets moral, filosofi och religion framåt.
Det har funnits hundrade och åter hundrade religiösa ledare i människans en miljon år långa historia, från Onagar till guru Nanak. Under denna tid har det förekommit mången ebb och flod i den religiösa sanningens och den andliga trons tidvatten, och varje renässans av religionen på Urantia har i det förgångna identifierats med någon religiös ledares liv och förkunnelse. Vid en granskning av ledarna under senare tider kan det vara nyttigt att gruppera dem i sju stora religiösa epoker på Urantia efter Adam:
1. Den setiska perioden. De setiska prästerna, så som de blev pånyttfödda under Amosads ledning, blev stora lärare under tiden efter Adam. De verkade överallt i anditernas länder, och deras inflytande levde längst kvar bland grekerna, sumererna och hinduerna. Bland de sistnämnda har de fortlevt fram till nuvarande tid som braminerna i den hinduistiska tron. Seterna och deras efterföljare förlorade aldrig helt det treenighetsbegrepp som Adam hade uppenbarat.
2. Melkisedekmissionärernas skede. Religionen på Urantia blev i inte ringa grad återupplivad av de insatser som gjordes av de lärare som förordnades av Melkisedek när han levde och undervisade i Salem nästan två tusen år f. Kr. Dessa missionärer förkunnade tro som priset för Guds ynnest, och fastän deras undervisning inte ledde till en omedelbar uppkomst av några nya religioner bildade den dock de grundvalar på vilka senare sanningslärare skulle bygga upp Urantias religioner.
3. Skedet efter Melkisedek. Fastän Amenemope och Ikhnaton båda undervisade under denna period var det mest framträdande religiösa geniet under skedet efter Melkisedek ledaren för en grupp beduiner i Mellanöstern och grundaren av hebréernas religion—Mose. Mose lärde ut monoteism. Han sade: ”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” ”Herren är Gud, och ingen annan än han.” Han försökte ihärdigt utrota resterna av vålnadskulten bland sitt folk och föreskrev rentav dödsstraff för dess utövare. Moses monoteism fördärvades av hans efterföljare, men under senare tider återvände de till många av hans läror. Storheten hos Mose ligger i hans visdom och skarpsinne. Andra människor har haft en större uppfattning om Gud, men ingen enskild människa var någonsin mer framgångsrik i att förmå stora människomassor att tillägna sig så avancerade trosuppfattningar.
4. Det sjätte århundradet f. Kr. Många män uppstod för att förkunna sanning under denna tid som var ett av det religiösa uppvaknandets främsta århundraden som någonsin har bevittnats på Urantia. Bland dessa förkunnare bör nämnas Gautama, Konfutse, Lao-tse, Zarathustra och jainalärarna. Gautamas läror har fått stor spridning i Asien, och han hyllas som Buddha av miljoner människor. Konfutse var för kinesernas moral vad Platon var för grekernas filosofi, och fastän det blev religiösa återverkningar av bådas undervisning var ingendera av dem strängt taget en religiös lärare. Lao-tse såg mera av Gud i tao än Konfutse i människonaturen eller Platon i idealismen. Fastän Zarathustra mycket påverkades av den rådande uppfattningen om dualistisk spiritism, om de goda och de onda andar, lyfte han samtidigt avgjort upp tanken om en enda evig Gudom och ljusets slutliga seger över mörkret.
5. Det första århundradet e.Kr. Jesus från Nasaret, som religiös lärare, utgick från den kult som hade etablerats av Johannes Döparen och framskred så långt han kunde bort från fastor och former. Förutom Jesus var Paulus från Tarsus och Filon från Alexandria de största lärarna under detta tidsskede. Deras religionsuppfattningar har spelat en dominerande roll vid utvecklingen av den tro som bär Kristi namn.
6. Det sjätte århundradet e.Kr. Mohammed grundade en religion som var överlägsen många av troslärorna på hans tid. Hans religion var en protest mot de sociala krav som främlingars religioner ställde och mot bristen på sammanhang i det religiösa livet bland hans eget folk.
7. Det femtonde århundradet e.Kr. Denna period bevittnade två religiösa rörelser: upplösningen av kristendomens enhet i västerlandet och syntesen av en ny religion i österlandet. I Europa hade den institutionaliserade kristendomen blivit till den grad oelastisk att dess fortsatta utveckling blev oförenlig med dess enhetlighet. I Orienten förenades de kombinerade lärorna från islam, hinduism och buddhism i en syntes av Nanak och hans anhängare till sikhism, en av de mest avancerade religionerna i Asien.
Framtiden på Urantia kommer utan tvivel att kännetecknas av att det uppkommer lärare av religiös sanning—Guds faderskap och alla skapade varelsers broderskap. Man får emellertid hoppas att dessa framtida profeters ivriga och uppriktiga strävanden i mindre utsträckning skall rikta sig mot att stärka barriärerna mellan olika religioner och mera mot att höja den andliga dyrkans religiösa broderskap bland de många anhängarna till de olikartade intellektuella teologierna som är så kännetecknande för Urantia i Satania.