Uppenbarelsen är evolutionär men alltid progressiv. Under tidsåldrarnas förlopp i en världs historia är religionsuppenbarelserna ständigt expanderande och successivt mera upplysande. Det är uppenbarelsens uppgift att sortera och censurera de successiva utvecklingsreligionerna. Om uppenbarelsen skall kunna upphöja och förädla utvecklingsreligionerna, då måste sådana gudomliga budskap framföra undervisning som inte ligger för långt borta från tankarna och reaktionerna under den tidsålder då den framförs. Sålunda står och måste uppenbarelsen alltid stå i kontakt med evolutionen. Uppenbarelsereligionen begränsas alltid av människans mottagningsförmåga.
Oberoende av sina synbara likheter eller avvikelser kännetecknas uppenbarelsereligionerna ändå alltid av en tro på någon Gudom som representerar ett slutligt värde och av en uppfattning om personlighetsidentitetens överlevnad efter döden.
Utvecklingsreligionen är känslobetonad, inte logisk. Den är människans reaktion på hennes tro på en hypotetisk vålnadsandevärld—människans trosreflex som utlöses av upplevelsen av och rädslan för det okända. Uppenbarelsereligionen framförs av den verkliga andliga världen. Den är svaret från det superintellektuella kosmos på de dödligas hunger efter att tro på och lita till de universella Gudomarna. Utvecklingsreligionen uttrycker människans famlande på omvägar i sökandet efter sanning; uppenbarelsereligionen är själva denna sanning.
Religiös uppenbarelse har framförts vid många tillfällen, men endast fem har haft epokgörande betydelse. Dessa var följande:
1. Förkunnelsen i Dalamatia. Den rätta uppfattningen om det Första Ursprunget och Centret framfördes för första gången på Urantia av de hundra kroppsliga medlemmarna av Prins Caligastias stab. Denna expanderande uppenbarelse om Gudomen fortsatte under mer än trehundra tusen år tills den plötsligt avbröts på grund av den planetariska utbrytningen och upplösningen av undervisningsregimen. Med undantag för Vans arbete gick inflytandet av uppenbarelsen i Dalamatia praktiskt taget förlorad för hela världen. Även noditerna hade glömt denna sanning vid tiden för Adams ankomst. Av alla som mottog de hundras undervisning bevarade de röda människorna den längst, men uppfattningen om den Stora Anden var endast en dunkel tanke i indianernas religion när kontakten med kristendomen avsevärt klargjorde och stärkte den.
2. Förkunnelsen i Eden. Adam och Eva framförde ånyo uppfattningen om allas Fader för de evolutionära folken. Upplösningen av det första Eden satte stopp för den adamiska uppenbarelsens utbredning innan den ens riktigt hade kommit igång. De setiska prästerna fortsatte emellertid Adams avbrutna undervisning, och en del av dessa sanningar har aldrig gått helt förlorade för världen. Hela den religiösa evolutionens trend i Mellanöstern modifierades av seternas undervisning. Men vid år 2500 f.Kr. hade människosläktet till stor del förlorat ur sikte den uppenbarelse som framfördes under dagarna i Eden.
3. Melkisedek i Salem. Denna Nebadons Nödfallsson påbörjade den tredje sanningsuppenbarelsen på Urantia. De främsta buden i hans förkunnelse var tillit och tro. Han lärde människorna tillit till Guds allsmäktiga välvilja och förkunnade att tro var den handling genom vilken människorna förtjänade Guds ynnest. Hans läror uppblandades så småningom med trosföreställningarna och sederna i olika utvecklingsreligioner och utvecklade sig slutligen till de teologiska system som var rådande på Urantia vid början av det första årtusendet e.Kr.
4. Jesus från Nasaret. Kristus Mikael presenterade för Urantia för fjärde gången uppfattningen om Gud som den Universelle Fadern, och denna lära har stort sett bestått sedan dess. Kärnan i hans undervisning var kärlek och tjänst, den kärleksfulla dyrkan som en skapad son frivilligt ger som tack för och svar på Guds, sin Faders, kärleksfulla omvårdnad; den frivilliga tjänst som sådana skapade söner utför för sina bröder i den glädjefulla insikten om att de med denna tjänst samtidigt tjänar Gud Fadern.
5. Urantiabokens kapitel. Dessa kapitel, av vilka detta är ett, utgör den senaste sanningspresentationen för de dödliga på Urantia. Dessa kapitel skiljer sig från alla tidigare uppenbarelser, ty de är inte ett arbete av en enda universumpersonlighet utan en sammansatt presentation framförd av många varelser. Men ingen uppenbarelse utom uppnåelsen av den Universelle Fadern kan någonsin vara fullständig. Alla andra himmelska omvårdnadsåtgärder är endast partiella, övergående och praktiskt anpassade till lokala förhållanden i tid och rymd. Fastän sådana medgivanden som detta möjligen kan minska alla uppenbarelsers omedelbara kraft och myndighet, har den tiden kommit på Urantia då det är rådligt att göra sådana uppriktiga uttalanden, även med risk för att försvaga det framtida inflytandet och auktoriteten av denna den senaste sanningsuppenbarelsen för de dödligas släkten på Urantia.