BÖNEN som en av religionens uttrycksformer utvecklades från tidigare icke-religiösa sätt att uttrycka sig i monolog- och dialogform. Då den primitiva människan uppnådde självmedvetande uppkom som en oundviklig följd också medvetandet om andra existenser, den tvåfaldiga potentialen till socialt gensvar och insikt om Gud.
De tidigaste formerna av bön riktades inte till Gudomen. Dessa uttalanden påminde mycket om vad ni skulle säga till en vän då ni påbörjar något viktigt företag: ”Önska mig lycka till!” Den primitiva människan var en slav under magin. Tur, god och dålig tur, ingick i livets alla skeden. Till en början var dessa vädjanden om tur monologer—endast ett uttryck för att magiförrättaren tänkte högt. Därnäst brukade dessa som trodde på tur söka stöd hos sina vänner och familjer, och snart utfördes någon sorts ceremoni som omfattade hela klanen eller stammen.
När begreppen om vålnader och andar utvecklades fick dessa vädjanden en övermänsklig inriktning, och när medvetandet om gudar vaknade nådde dessa tankeuttryck upp till den genuina bönens nivåer. Som en illustration av detta kan nämnas att det bland vissa australiska stammar förekom primitiva religiösa böner redan innan de trodde på andar och övermänskliga personligheter.
Todastammen i Indien följer nu detta bruk att inte rikta bönen till någon speciell mottagare, just så som de forna folken innan det religiösa medvetandet hade vaknat. Bland todastammen utgör detta emellertid en tillbakagång av deras degenererande religion till denna primitiva nivå. De nuvarande ritualerna som todastammens mejeristpräster utför utgör inte en religiös ceremoni emedan dessa opersonliga böner inte bidrar till att bevara eller förhöja några sociala, moraliska eller andliga värden.
Förreligiöst bedjande var en del av mana-sederna hos melanesierna, oudah-trosföreställningarna hos de afrikanska pygméerna och manitou-vidskepelserna hos de nordamerikanska indianerna. Baganda-stammarna i Afrika har endast nyligen kommit upp från bönens mana-nivå. Under denna tidiga evolutionära förvirring ber människorna till gudar—lokala och nationella—till fetischer, amuletter, vålnader, härskare och till vanliga människor.