DE RELIGIÖSA sedvänjornas utveckling framskred från lugnande, undvikande, utdrivande, betvingande, förlikande och blidkande till offrande, försonande och återlösande. Det sätt på vilket den religiösa ritualen utövades utvecklades från den primitiva kultens former via fetischer till magi och mirakel. När ritualen blev allt mer invecklad till svar på människans allt mer invecklade begrepp om de övermateriella världarna, kom den oundvikligen att domineras av medicinmän, schamaner och präster.
Inom den primitiva människans framskridande begrepp ansågs andevärlden till slut vara otillgänglig för vanliga dödliga. Endast ytterst ovanliga individer kunde fånga gudarnas öra; andarna lyssnade endast på en extraordinär man eller kvinna. Religionen inträdde sålunda i en ny fas, ett stadium där den så småningom blev en andrahandsföreteelse; alltid trädde en medicinman, schaman eller präst mellan religionsutövaren och föremålet för dyrkan. Idag går de flesta system av organiserad religiös tro igenom denna nivå i den evolutionära utvecklingen.
Utvecklingsreligionen föds av en ren och allsmäktig rädsla, den rädsla som väller igenom människans sinne när hon ställs inför det okända, det oförklarliga och det ofattbara. Religionen uppnår till slut den djupsinnigt enkla insikten om en allsmäktig kärlek, den kärlek som oemotståndligt flödar genom människosjälen när den har vaknat till uppfattningen om den Universelle Faderns gränslösa tillgivenhet för sönerna i universum. Mellan begynnelsen och fullbordan av den religiösa evolutionen ligger de långa tidsåldrar som behärskas av schamanerna, som tar sig friheten att stå mellan människan och Gud som mellanhänder, tolkar och medlare.