◄ 86:4
Kapitel 86
86:6 ►

Religionens tidigaste utveckling

5. Uppfattningen om vålnaden-själen

86:5.1

Den icke-materiella delen av människan har haft många namn, såsom vålnad, ande, skugga, spöke, chimär, och senare själ. Själen var den forntida människans dubbelgångare i drömmen. Den var på alla sätt likadan som den dödliga själv utom att den inte reagerade för beröring. Tron på dubbelgångare i drömmen ledde direkt till föreställningen att alla ting, levande såväl som livlösa, hade en själ såsom människan. Denna uppfattning tenderade att länge hålla trosföreställningarna om naturandar vid liv. Eskimåerna tänker sig fortfarande att allting i naturen har en ande.

86:5.2

Vålnadssjälen kunde höras och ses men inte beröras. Så småningom utvecklade och utvidgade folkets drömliv aktiviteterna i denna andevärld så att döden till slut ansågs innebära ”att ge upp andan”. Alla primitiva stammar, utom de som stod endast obetydligt högre än djuren, har utvecklat något slags uppfattning om själen. Då civilisationen framskrider förintas denna vidskepliga uppfattning om själen, och människan är helt beroende av uppenbarelse och personlig religiös erfarenhet för sin nya uppfattning om själen som en gemensam skapelse av det gudsmedvetna dödliga sinnet och dess inneboende gudomliga ande, Tankeriktaren.

86:5.3

Forna tiders dödliga kunde vanligen inte göra skillnad mellan uppfattningen om anden som bodde i människan och själen som är av evolutionär natur. Vilden var mycket förvirrad när det gällde frågan huruvida vålnadssjälen hade sitt ursprung i kroppen eller var en utomstående inflytelse som hade tagit kroppen i besittning. Avsaknaden av förnuftigt tänkande inför detta förbryllande fenomen förklarar de grova ologiskheterna i vildens uppfattning om själar, vålnader och andar.

86:5.4

Man tänkte sig att själen förhöll sig till kroppen såsom doften till blomman. Forntidens människor tänkte sig att själen kunde lämna kroppen i olika situationer, såsom vid:

86:5.5

1. Vanlig och övergående svimning.

86:5.6

2. Sömn, naturligt drömmande.

86:5.7

3. Koma och medvetslöshet i samband med sjukdom och olycksfall.

86:5.8

4. Dödsfall, slutligt avsked.

86:5.9

Vilden betraktade nysandet som ett misslyckat försök av själen att rymma från kroppen. Då kroppen var vaken och på sin vakt kunde den omintetgöra själens flyktförsök. Senare åtföljdes en nysning alltid av något religiöst uttryck, såsom ”prosit”.

86:5.10

I ett tidigt skede av evolutionen ansågs sömnen vara ett bevis för att vålnadssjälen kunde vara borta från kroppen, och man trodde att den kunde kallas tillbaka genom att säga eller ropa den sovandes namn. Vid andra former av medvetslöshet tänkte man sig att själen var längre borta och kanske försökte fly för gott—överhängande dödshot. Drömmar betraktades som själens upplevelser under sömnen då den tillfälligt var borta från kroppen. Vilden trodde att hans drömmar var precis lika verkliga som varje del av hans erfarenhet i vaket tillstånd. Forntidens människor hade för sed att väcka de sovande långsamt så att själen fick tid att återvända till kroppen.

86:5.11

Under alla tider har människorna hyst en skräckblandad vördnad för de nattliga synerna, och hebréerna var inget undantag härvidlag. De trodde uppriktigt att Gud talade till dem i drömmarna, trots att Mose i sina föreskrifter underkände denna uppfattning. Mose hade rätt, ty vanliga drömmar är inte den metod som används av personligheterna i den andliga världen när de vill kommunicera med materiella varelser.

86:5.12

De forntida människorna trodde att själarna kunde gå in i djur eller till och med i livlösa föremål. Denna uppfattning kulminerade i föreställningarna om varulvar som en form av djuridentifikation. En person kunde vara en laglydig medborgare om dagen, men när han somnade kunde hans själ gå in i en varg eller något annat djur för att stryka omkring på nattliga härjningar.

86:5.13

De primitiva människorna tänkte sig att själen var associerad med andningen och att dess egenskaper kunde förlänas eller överföras genom utandningen. Den tappra hövdingen brukade andas på det nyfödda barnet och därmed ge barnet mod. Bland de första kristna ingick i den förrättning som innebar utgivning av den Heliga Anden att man andades på kandidaterna. Psalmisten sade: ”Himlen är gjord genom Herrens ord och all dess här genom hans muns anda.” Det var länge sed att den äldste sonen försökte fånga upp sin döende fars sista andetag.

86:5.14

Skuggan kom senare att bli lika fruktad och vördad som andedräkten. Ens avspegling i vattnet sågs också ibland som bevis på det dubbla jaget, och speglar betraktades med vidskeplig bävan. Ännu idag vänder många civiliserade personer spegeln mot väggen då ett dödsfall inträffar. En del efterblivna stammar tror fortfarande att det avlägsnar hela själen eller en del av den från kroppen om man gör bilder, teckningar, modeller eller statyer av någon; därför är det förbjudet.

86:5.15

I allmänhet tänkte man sig att själen var identifierad med andedräkten, men olika folk lokaliserade också själen till huvudet, håret, hjärtat, levern, blodet och kroppsfettet. ”Abels blod ropar till mig från marken” ger uttryck för den trosföreställning som en gång rådde, att själen fanns i blodet. Semiterna lärde att själen höll till i kroppsfettet, och bland många grupper var det tabubelagt att äta djurfett. Huvudskallejakten var en metod för att fånga in en fiendes själ, vilket även skalperandet var. Under senaste tider har ögonen ansetts vara själens fönster.

86:5.16

De som höll sig till läran om tre eller fyra själar trodde att förlusten av en själ betydde obehag, förlusten av två själar sjukdom och tre själar döden. En själ levde i anden, en i huvudet, en i håret och en i hjärtat. De sjuka råddes att vandra omkring ute i det fria i hopp om att de kunna återfånga sina förirrade själar. De främsta medicinmännen antogs kunna byta ut en insjuknad persons sjuka själ mot en ny själ, det var ”pånyttfödelsen”.

86:5.17

Badonans barn utvecklade en tro på två själar, andedräkten och skuggan. De tidiga noditfolken ansåg att människan bestod av två personer: själ och kropp. Denna filosofi om människans tillvaro återspeglades senare i grekernas synsätt. Grekerna själva trodde på tre själar; växtsjälen höll till i magen, djursjälen i hjärtat och den intellektuella själen i huvudet. Eskimåerna tror att människan har tre delar: kropp, själ och namn.


◄ 86:4
 
86:6 ►