LÅNGT TILLBAKA i evigheten, när den Universelle Faderns ”första” infinita och absoluta tanke finner ett så fullkomligt och adekvat ord för dess gudomliga uttryck i den Evige Sonen, uppstår det hos både Tanke-Guden och hos Ord-Guden en enastående önskan om en universell och infinit representant för gemensamt uttryck och förenad handling.
I evighetens gryning blir både Fadern och Sonen i infinit bemärkelse medvetna om sitt ömsesidiga beroende av varandra, sin eviga och absoluta etthet; och därför ingår de ett infinit och evigt förbund om gudomligt kompanjonskap. Denna aldrig upphörande överenskommelse görs för verkställandet av deras förenade tankar överallt inom evighetens cirkel; och allt sedan denna evighetshändelse fortsätter Fadern och Sonen i denna gudomliga förening.
Vi är nu ansikte mot ansikte med evighetsursprunget till den Oändlige Anden, Gudomens Tredje Person. I samma ögonblick som Gud Fadern och Gud Sonen tillsammans föreställer sig en identisk och infinit handling—verkställandet av en absolut tankeplan—i samma ögonblick blir den Oändlige Anden till, fullt utvecklad sin tillvaro.
Då jag på detta sätt berättar om ordningsföljden för Gudomarnas ursprung gör jag det endast för att ni skall kunna tänka på deras inbördes förhållande. I verkligheten existerar de alla tre från evigheten; de är existentiella. De är utan dagarnas begynnelse eller slut; de är jämställda, suprema, ultimata, absoluta och infinita. De existerar, har alltid existerat och skall alltid existera. Och de är tre klart individualiserade men evigt associerade personer: Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden.