De sju biträdande sinnesandarna är mångsidiga sinnesomvårdare för de lägre intelligenta existenserna i ett lokaluniversum. Omvårdnaden av denna sinnesklass sker från lokaluniversumets högkvarter eller från någon därmed länkad värld, men det förekommer en inflytelserik påverkan av det lägre sinnets funktion från systemhuvudstäderna.
I en evolutionär värld är mycket, väldigt mycket, beroende av dessa sju sinneshjälpares arbete. De är sinnesomvårdare; de har inget att göra med den fysiska evolutionen vilken är Livsbärarnas område. Den fulländade integreringen av dessa andegåvor med det föreskrivna och naturliga förfarandet enligt Livsbärarnas progressiva och inbyggda ordning, är emellertid orsaken till de dödligas oförmåga att i sinnesfenomenen upptäcka någonting annat än naturens hand och resultatet av naturliga processer, fastän ni ibland är något förbryllade då det gäller att förklara allt det som är förenat med sinnets naturliga reaktioner i dess förbindelse med materia. Om Urantia fungerade mera i enlighet med de ursprungliga planerna skulle ni observera ännu mindre sådant som skulle dra er uppmärksamhet till sinnesfenomenet.
De sju biträdande andarna påminner mera om strömkretsar än om entiteter, och i normala världar är de inkopplade tillsammans med andra biträdande verksamhetsformer över hela lokaluniversumet. På planeter för livsexperiment är de emellertid relativt isolerade. På grund av livsmönstrens unika natur upplevde de lägre sinneshjälparna på Urantia mycket större svårigheter att få kontakt med de evolutionära organismerna än vad som hade varit fallet vid en mera standardiserad typ av liv.
Vidare är de sju biträdande sinnesandarna i en genomsnittlig evolutionär värld mycket bättre synkroniserade med de avancerande stadierna i djurens utveckling än de var på Urantia. Med undantag av ett enda fall upplevde sinneshjälparna på Urantia den största svårighet som de någonsin hade haft i sin verksamhet i hela Nebadons universum, när det gällde att få kontakt med organismernas evolverande sinne. I denna värld uppkom många gränsfall—virriga kombinationer av mekaniska icke-lärbara typer och icke-mekaniska lärbara typer av reaktion hos organismerna.
De sju biträdande sinnesandarna tar inte kontakt med de rent mekaniska klasserna av organismer som reagerar för omgivningen. Sådana förintelligenta reaktioner hos levande organismer hör enbart till styrkecentrens, till de fysiska övervakarnas och deras medarbetares energidomäner.
Uppkomsten av potentialen för förmågan att lära sig av erfarenhet anger att sinnesandarna har påbörjat sin verksamhet, och de fungerar från de lägsta sinnena i primitiva och osynliga existenser upp till de högsta typerna på människans evolutionära skala. De är källan till och mönstret för sinnets annars mer eller mindre gåtfulla beteende och till sinnets ofullständigt förstådda snabba reaktioner för den materiella omgivningen. Länge måste dessa trogna och alltid tillförlitliga påverkare fortsätta sin förberedande omvårdnad innan det animala sinnet når upp till människonivåerna för andemottaglighet.
Sinneshjälparna fungerar som enda inflytelser i evolutionen av det erfarande sinnet upp till nivån för den sjätte fasen, dyrkans ande. Vid denna nivå inträffar en oundgänglig överlappning av omvårdnaden—det högre sträcker sig ned för koordinering med det lägre i förväntan på en senare uppnåelse av avancerade utvecklingsnivåer. Ytterligare en annan andeomvårdnad åtföljer verkan av det sjunde och sista sinnesbiträdet, visdomens ande. Under all omvårdnad från andevärlden upplever individen aldrig abrupta övergångar i andesamarbetet; alltid är dessa förändringar gradvisa och ömsesidiga.
Alltid bör man göra skillnad mellan de fysiska (elektrokemiska) områdena och den mentala reaktionen på retningar från omgivningen, och dessa måste alla i sin tur igenkännas som fenomen åtskilda från andliga aktiviteter. Den fysiska, den mentala och den andliga gravitationens områden är klart avgränsade riken inom den kosmiska verkligheten, trots den intima växelverkan mellan dem.