Det är omöjligt att samtidigt noggrant bestämma det exakta läget och hastigheten för ett objekt i rörelse; vid varje försök att mäta någondera förändras oundvikligen den andra. Samma slag av paradox möter den dödliga människan när hon gör en kemisk analys av protoplasman. Kemisten kan belysa den döda protoplasmans kemi, men han kan inte urskilja vare sig den fysiska organisationen eller den dynamiska funktionen hos levande protoplasma. Vetenskapsmannen kommer allt närmare hemligheterna med livet, men aldrig kommer han att finna dem, av den enkla orsaken att han måste döda protoplasman för att analysera den. Död protoplasma väger lika mycket som levande protoplasma, men är inte detsamma.
Det finns en inbyggd förmåga till anpassning i alla levande ting och varelser. I varje levande växt- eller djurcell, i varje levande organism—materiell eller andlig—finns en omättlig längtan efter att uppnå allt större fulländning när det gäller anpassning till omgivningen, bearbetning av organismen och vidgande av livsförverkligandet. Dessa oupphörliga strävanden hos alla levande ting visar klart att det inom dem finns en medfödd strävan efter fulländning.
Det viktigaste steget i växternas evolution var att växterna utvecklade förmågan att alstra klorofyll, och det näststörsta framsteget var sporens utveckling till det komplexa fröet. Sporen är mycket effektiv för att ombesörja förökningen, men den saknar de potentialer för variation och mångsidighet som finns inbyggda i fröet.
En av de nyttigaste och mest invecklade tilldragelserna i evolutionen av de högre typerna av djur var utvecklingen av förmågan hos järnet i blodomloppets celler att fungera i den dubbla rollen som bärare av syre och avlägsnare av koldioxid. Detta uppträdande hos de röda blodkropparna illustrerar hur evolverande organismer kan anpassa sina funktioner till variationer eller förändringar i omgivningen. De högre djuren, inklusive människan, syrsätter sina vävnader med hjälp av järnet i de röda blodkropparna som transporterar syre till de levande cellerna och lika effektivt avlägsnar koldioxiden. Andra metaller kan emellertid fås att tjäna samma ändamål. Bläckfisken använder koppar för denna funktion och sjötungan använder vanadium.
Det faktum att sådana biologiska anpassningar fortfarande sker framgår av evolutionen av de högre däggdjurens tanduppsättning på Urantia; människans avlägsna förfäder hade trettiosex tänder, och sedan började en anpassningsprocess till trettiotvå hos den första människan och hennes nära släktingar. Nu är människosläktet långsamt på väg mot tjugoåtta tänder. Evolutionsprocessen är fortfarande aktivt och med strävan till anpassning på gång på denna planet.
Många levande organismers till synes gåtfulla anpassningar är rent kemiska, helt fysikaliska. I varje ögonblick existerar i varje människas blodomlopp möjligheten till mer än 15.000.000 kemiska reaktioner mellan de hormoner som avsöndras av ett dussin inresekretoriska körtlar.
De lägre formerna av växtliv reagerar fullständigt för den fysiska, kemiska och elektriska omgivningen. När man går uppåt längs livets stege träder de sju biträdande sinnesandarna den ena efter den andra i funktion med sin sinnesomvårdnad, och sinnet blir allt mera anpassande, skapande, koordinerande och dominerande. Djurens förmåga att anpassa sig till att leva i luften, i vattnet och på land är inte en övernaturlig gåva, men det är en överfysisk anpassning.
Fysiken och kemin kan inte ensamma förklara hur en människovarelse utvecklades från den urtida protoplasman i de första haven. Förmågan att lära sig, minnet och en särskiljande reaktion på omgivningen, är en egenskap hos sinnet. Fysikens lagar reagerar inte för övning; de är oåterkalleliga och oföränderliga. De kemiska reaktionerna förändras inte av undervisning; de är ensartade och pålitliga. Bortsett från närvaron av det Okvalificerade Absolutet är elektriska och kemiska reaktioner förutsägbara. Sinnet kan emellertid tillgodogöra sig erfarenhet, det kan lära sig av reaktiva beteendemönster som följer av upprepade retningar.
Organismer på det förintelligenta stadiet reagerar för retningar från omgivningen, men de organismer som reagerar för sinnesomvårdnad kan anpassa och bearbeta själva omgivningen.
Den fysiska hjärnan med dess associerade nervsystem har en inneboende förmåga att reagera för sinnesomvårdnad, alldeles så som det sinne som utvecklar sig hos en personlighet har en viss inneboende förmåga till andemottaglighet och därför innehåller potentialerna för andliga framsteg och resultat. Den intellektuella, sociala, moraliska och andliga evolutionen är beroende av sinnesomvårdnaden som de sju biträdande andarna och deras överfysiska medarbetare utövar.