DEN EVIGE Sonen är det fullkomliga och definitiva uttrycket för den ”första” och absoluta tanken hos den Universelle Fadern. Sålunda, när och hur än Fadern uttrycker sig personligt och absolut gör han det genom sin Evige Son, som alltid har varit, nu är och alltid kommer att vara det levande och gudomliga Ordet. Och denne Evige Son har sitt hemvist i alltings centrum, i förening med och omedelbart omslutande den Evige och Universelle Faderns personliga väsen.
Vi talar om Guds ”första” tanke, och åsyftar den Evige Sonens omöjliga begynnelse i tiden, i avsikt att nå det mänskliga intellektets tankebanor. Sådana förvrängningar av språket representerar vårt bästa försök till kontakt-kompromiss med dödliga varelsers tidsbundna sinnen. I tidsföljdens betydelse kunde den Universelle Fadern aldrig ha haft en första tanke; inte heller kunde den Evige Sonen någonsin ha haft en begynnelse. Men jag har blivit instruerad att framställa evighetens realiteter för de dödligas tidsbundna sinne med sådana tankesymboler och att beskriva evighetens förhållanden med sådana begrepp om tidsföljd.
Den Evige Sonen är den andliga personaliseringen av Paradisfaderns universella och infinita uppfattning om gudomlig verklighet, obegränsad ande och absolut personlighet. Och därmed utgör Sonen den gudomliga uppenbarelsen av den Universelle Faderns skaparidentitet. Sonens perfekta personlighet avslöjar att Fadern verkligen är det eviga och universella ursprunget till alla betydelser och värden i det andliga, det viljemässiga, det avsiktliga och det personliga.
I ett försök att få det finita sinnet i tiden att bilda sig någon uppfattning i tidsföljd om förhållandena mellan de eviga och infinita varelserna i Paradistreenigheten, använder vi oss av den begreppsmässiga friheten att tala om ”Faderns första personliga, universella och infinita tanke”. Det är omöjligt för mig att till människans sinne överföra någon adekvat uppfattning om Gudomarnas eviga förhållanden; därför använder jag sådana termer som ger det finita sinnet åtminstone något slags uppfattning om förhållandet mellan dessa eviga varelser i de efterföljande tidsperioderna. Vi tror att Sonen utgick från Fadern; vi har fått lära oss att båda är obegränsat eviga. Det är därför uppenbart att ingen varelse i tiden någonsin fullt kan förstå detta mysterium med en Son som härstammar från Fadern och som dock är lika evig som Fadern själv.