För 300.000.000 år sedan började en annan stor landsänkningsperiod. Utbredningen av silurperiodens forna hav mot söder och norr förberedde uppslukandet av det mesta av Europa och Nordamerika. Landet låg inte mycket över havsytan, och avlagringarna nära kusten var därför obetydliga. Haven myllrade av kalkskaliga smådjur, och då dessa skal föll ned på havsbottnen bildades så småningom mycket tjocka lager av kalksten. Detta är den första vittutbredda avlagringen av kalksten, och den täcker praktiskt taget hela Europa och Nordamerika men uppträder vid jordytan endast på några få ställen. Tjockleken av detta forntida bergslager är i medeltal omkring tre hundra meter, men många av dessa avlagringar har sedan dess blivit mycket deformerade av kantringar, uppskjutningar och veckningar, och många har omvandlats till kvarts, lerskiffer och marmor.
Inga vulkaniska bergarter eller lava förekommer i stenlagren från denna period, utom de som härstammar från de stora vulkanerna i södra Europa och östra Maine och från utflödena av lava i Quebec. Den vulkaniska verksamheten var i stort sett över. Detta var högsäsong för avlagringarna i vattnet; det bildades obetydligt med bergskedjor eller inte alls.
För 290.000.000 år sedan hade havet till stor del dragit sig tillbaka från kontinenterna, och bottnen i de omgivande oceanerna höll på att sjunka. Landmassorna förändrades föga innan de igen sjönk under vatten. De första rörelserna som ledde till bergskedjor började på alla kontinenter, och de största av dessa höjningar av jordskorpan var Himalayabergen i Asien och den stora Kaledoniska bergskedjan, som sträcker sig från Irland genom Skottland och vidare till Spetsbergen.
Bland avlagringarna från denna tidsålder finner man mycket gas, olja, zink och bly; gasen och oljan härstammar från de enorma anhopningar av växt- och djurmateria som fördes ned vid tiden för den föregående landsänkningen, medan mineralavlagringarna representerar sediment från långsamt flytande vattensamlingar. Många avlagringar av bergssalt hör till denna period.
Trilobiterna gick snabbt tillbaka och scenens mitt intogs av de större blötdjuren eller huvudfotingarna. Dessa djur blev ända till fem meter långa och cirka trettio centimeter i diameter, och de blev havens herrar. Denna djurart uppkom plötsligt och tog herraväldet över livet i haven.
Den stora vulkaniska verksamheten under denna tidsålder skedde i Europa. Inte på miljontals år hade sådana våldsamma och omfattande vulkanutbrott förekommit, som de som nu inträffade runt medelhavsbassängen och i synnerhet i närheten av de Brittiska öarna. Detta utflöde av lava över de Brittiska öarnas område framträder idag som ett cirka 8.000 meter tjockt lager av alternerande lava och sten. Dessa berg bildades av de återkommande lavaflöden som bredde ut sig över den grunda havsbottnen och sålunda blandades in i bergsavlagringarna, och allt detta höjdes senare högt över havet. Våldsamma jordbävningar förekom i norra Europa, i synnerhet i Skottland.
Havsklimatet var fortfarande milt och enhetligt, och de varma haven sköljde in över polarländernas kuster. Fossil av armfotingar och andra havsorganismer kan hittas i dessa avlagringar ända upp till Nordpolen. Populationen av snäckdjur, armfotingar, svampdjur och revbyggande koraller fortsatte att växa.
Vid slutet av denna epok bevittnades det andra framträngandet av Silurhaven med en ny sammanblandning av vattnen i de södra och norra oceanerna. Huvudfotingarna dominerade det marina livet, medan tillhörande livsformer gradvis utvecklades och differentierades.
För 280.000.000 år sedan hade kontinenterna till största delen höjt sig från den andra översvämningen från Silurhaven. Bergsavlagringarna från denna nedsänkning kallas i Nordamerika Niagaras kalksten, därför att dessa är de bergsskikt över vilka Niagaras vattenfall nu flödar. Detta lager av berg sträcker sig från de östra bergen till Mississippidalens område men inte längre västerut utom i söder. Flera lager sträcker sig över Kanada, delar av Sydamerika, Australien och största delen av Europa, och i medeltal är detta lager av Niagaras kalksten omkring två hundra meter tjockt. Genast ovanför Niagaraavlagringen kan man i många regioner hitta en anhopning av konglomerat, lerskiffer och bergsalt. Detta är en samling från sekundära sänkningar. Saltet avsatte sig i stora laguner som turvis var öppna för havet och turvis avskurna därifrån så att avdunstning förekom med avlagring av salt tillsammans med annan materia som fanns i lösningen som följd. I en del regioner är dessa lager av bergsalt över tjugo meter tjocka.
Klimatet var jämnt och milt, och marina fossiler avlagrades i de arktiska regionerna. Vid slutet av denna epok var haven dock så höggradigt salta att inte mycket liv överlevde.
Mot slutet av den sista siluröversvämningen ökade tagghudingarna—stenliljorna—kraftigt, såsom framgår av kalkstensavlagringarna som innehåller stenliljor. Trilobiterna hade nästan försvunnit, och blötdjuren fortsatte som havens monarker; korallrev bildades i allt större utsträckning. Under denna tidsålder utvecklades på gynnsammare platser för första gången de primitiva vattenskorpionerna. Snart därefter och plötsligt gjorde de äkta skorpionerna—djur som verkligen andas luft—sitt framträdande.
Dessa företeelser i utvecklingen avslutar det marina livets tredje period, som omfattar tjugofem miljoner år och är känd för era forskare som silurperioden.