När den ursprungliga drivkraften för det evolutionära livet har löpt sitt biologiska lopp, när människan har nått höjdpunkten i den animala utvecklingen, då anländer följande klass av Söner, och den andra domperioden av nåd och omvårdnad får sin början. Detta gäller för alla evolutionära världar. När det evolutionära livets högsta möjliga nivå har uppnåtts, när den primitiva människan har stigit så högt som är möjligt på den biologiska stegen, uppträder alltid en Materiell Son och Dotter, utsända av Systemhärskaren, på planeten.
Tankeriktare utges allt oftare till människan efter Adam, och i ständigt ökat antal uppnår dessa dödliga förmåga till senare fusion med Riktaren. Då Adamerna fungerar som nedstigande Söner är de inte försedda med Riktare, men deras planetariska efterkommande—direkta och blandade—blir legitima kandidater för att när tiden är inne ta emot Mysterieledsagaren. Då tidsåldern efter Adam avslutas är planeten i besittning av sin fulla kvot av himmelska omvårdare; endast Riktare avsedda för fusion är ännu inte utgivna universellt.
Den adamiska regimens främsta målsättning är att medverka till att den evolverande människan slutför övergången från civilisationens jägare- och herdestadium till åkerbrukets och trädgårdsskötselns skede, för att senare kompletteras med stadssamhällets och industrins bidrag till civilisationen. Tio tusen år av denna domperiod med de biologiska förbättrarna är tillräckligt för att åstadkomma en förunderlig omvandling. Tjugofem tusen år av en sådan administration av Planetprinsens och de Materiella Sönernas förenade visdom får vanligen sfären att mogna för ankomsten av en Administratörson.
Denna tidsålder bevittnar vanligen att elimineringen av de odugliga slutförs och att rasernas arvsanlag ytterligare renas; i normala världar har de defekta, bestiala tendenserna nästan helt eliminerats från världens reproducerande människomassa.
De adamiska efterkommande beblandar sig aldrig med de odugliga elementen i de evolutionära raserna. Inte heller är det enligt den gudomliga planen meningen att den Planetariska Adam eller Eva personligen skall para sig med företrädare för de evolutionära folken. Detta projekt för rasförbättring är en uppgift för deras efterkommande. De efterkommande till den Materiella Sonen och Dottern mobiliseras under många generationer innan verksamheten med att sammansmälta raserna inleds.
Resultatet av den adamiska livsplasmans gåva till de dödligas raser är en omedelbar förhöjning av den intellektuella kapaciteten och en acceleration av det andliga framåtskridandet. Vanligen förekommer också någon form av fysisk förbättring. I en genomsnittlig värld innebär domperioden efter Adam en tidsålder av betydande uppfinningar, energikontroll och mekanisk utveckling. Det är en tid då en mångformig industri framträder och naturkrafterna fås under kontroll; det är den gyllene tiden för upptäcktsfärder och den slutliga erövringen av planeten. Mycket av de materiella framstegen i en värld sker under denna tid då utvecklingen av de fysiska vetenskaperna inleds—just en sådan epok som Urantia nu upplever. Er värld ligger mer än en hel domperiod efter i den genomsnittliga planetariska tidtabellen.
Vid slutet av den adamiska domperioden är raserna på en normal planet praktiskt taget blandade, så att det helt visst kan förkunnas att ”Gud har gjort alla nationer av samma blod”, och att hans Son ”har gjort av en färg alla folk”. Hudfärgen hos en sådan sammansmält ras är en något olivfärgad nyans i den violetta färgtonen, sfärernas ”vita” ras.
Den primitiva människan är mestadels köttätare; den Materiella Sonen och Dottern äter inte kött, men deras efterkommande dras vanligen inom några generationer mot allätarnas nivå, fastän hela grupper av deras efterkommande ibland förblir icke-köttätande. Rasernas tvåfaldiga ursprung efter Adam förklarar varför dessa blandade människosläkten uppvisar anatomiska spår både från de växtätande och från de köttätande djurgrupperna.
Inom tio tusen år av sammansmältning av raserna uppvisar de släkten som detta har resulterat i en varierande grad av anatomisk blandning, så att vissa ätter uppvisar mera drag av de icke-köttätande förfäderna medan andra företer mer av de utmärkande dragen och fysiska kännetecknen hos de köttätande evolutionära förfäderna. Majoriteten av dessa världsraser blir snart allätare som lever på ett stort urval av livsmedel från både djur- och växtriket.
Tidsepoken efter Adam är internationalismens domperiod. När uppgiften att blanda raserna närmar sig sitt slut avtar nationalismen, och människornas broderskap börjar verkligen ta form. Representativt styre börjar ersätta den monarkiska eller patriarkaliska styresformen. Utbildningssystemet blir världsomfattande, och så småningom ger de olika rasernas språk vika för det violetta folkets språk. Världsomfattande fred och samverkan uppnås sällan innan raserna är ganska väl blandade och innan de talar ett gemensamt språk.
Under de sista århundradena av tidsåldern efter Adam utvecklas ett nytt intresse för konst, musik och litteratur, och detta världsomfattande uppvaknande är ett tecken på att en Administratörson snart framträder. Kronan på utvecklingen i detta skede är ett världsomfattande intresse för intellektuella realiteter, sann filosofi. Religionen blir mindre nationalistisk och mera en planetarisk angelägenhet. Nya uppenbarelser av sanning kännetecknar dessa tider, och konstellationernas Högste börjar styra i människornas angelägenheter. Sanningsuppenbarelsen utvidgas till att omfatta konstellationernas administration.
Ett stort framåtskridande inom etiken kännetecknar detta skede; människornas broderskap är målet för dess samhälle. Världsomfattande fred—upphörandet av konflikterna mellan raserna och fientligheterna mellan nationerna—anger att planeten är mogen för ankomsten av den tredje klassen bland Sönerna, Administratörsonen.