Planetprinsens ankomst innebär början till en ny domperiod. Jorden får ett styre och det avancerade stamskedet uppnås. Samhället går framåt med stora kliv under några tusen år av denna regim. Under normala förhållanden uppnår de dödliga en hög civilisationsnivå under denna tidsålder. De kämpar inte i barbariet lika länge som Urantias raser. Livet i en bebodd värld förändras emellertid så mycket av ett uppror att ni endast kan ha en obetydlig eller ingen uppfattning om en sådan regim på en normal planet.
Denna domperiods längd är i medeltal omkring fem hundra tusen år, ibland längre ibland kortare. Under detta tidsskede etableras planeten i systemets strömkretsar, och en full kvot av serafiska och andra himmelska medhjälpare förordnas till dess administration. Tankeriktarna kommer i allt större antal, och serafväktarna utvidgar sin regim för övervakning av de dödliga.
När en Planetprins anländer till en primitiv värld råder där rädslans och okunskapens evolverade religion. Prinsen och hans stab framför de första uppenbarelserna om högre sanningar och universums organisation. Dessa första presentationer av uppenbarad religion är mycket enkla, och de hänför sig vanligen till lokalsystemets angelägenheter. Religionen är helt en evolutionär process före Planetprinsens ankomst. Därefter framskrider religionen som följd av graderade uppenbarelser såväl som av evolutionär tillväxt. Varje domperiod, varje epok bland de dödliga, får en utvidgad presentation av andlig sanning och religiös etik. Evolutionen av invånarnas religiösa mottagningsförmåga i en värld bestämmer till stor del graden av deras andliga framåtskridande och omfattningen av den religiösa uppenbarelsen.
Denna domperiod bevittnar en andlig gryning, och de olika raserna och de skilda stammarna inom dem tenderar att utveckla särskilda religiösa och filosofiska tankesystem. Två drag löper enhetligt genom dessa rasmässiga religioner: de primitiva människornas tidiga rädslor och Planetprinsens senare uppenbarelser. I vissa avseenden förefaller urantiaborna att inte helt ha kommit vidare från detta stadium av planetarisk evolution. Då du fortsätter detta studium kommer du klarare att urskilja hur mycket er värld avviker från den genomsnittliga kursen för evolutionär frammarsch och utveckling.
Men Planetprinsen är inte någon ”Fredsprins”. Rasstriderna och stamkrigen fortsätter även under denna domperiod men inte längre så ofta och så allvarliga. Detta är den stora tiden för rasernas utbredning, och den kulminerar i en period av intensiv nationalism. Hudfärgen är basis för stam- och nationsgrupperingar, och de olika raserna utvecklar ofta skilda språk. Varje expanderande grupp av dödliga tenderar att försöka isolera sig. Denna segregering gynnas av att det finns många språk. Innan dessa olika raser förenas leder deras obarmhärtiga krigföring ibland till att hela folk utrotas; de orangefärgade och gröna människorna är särskilt utsatta för sådan förintelse.
I genomsnittliga världar börjar, under den senare delen av prinsens styre, det nationella livet ersätta organisationen enligt stammar, eller snarare läggas ovanpå de existerande stamgrupperingarna. Men den stora samhälleliga bragden under prinsens epok är familjelivets framträdande. Hittills har människornas förhållanden främst gällt stammen; nu börjar hemmet materialisera sig.
Detta är den domperiod då jämställdheten mellan könen förverkligas. På en del planeter kan mannen härska över kvinnan, på andra råder omvänt förhållande. Under denna tidsålder etablerar normala världar full jämställdhet mellan könen, vilket föregår ett mera fullödigt förverkligande av hemlivets ideal. Detta är gryningen till hemlivets gyllene tidsålder. Tanken om ett stambaserat styre ger så småningom vika för den tvåfaldiga uppfattningen om nationellt liv och familjeliv.
Under denna tidsålder får åkerbruket sin början. Familjebegreppets tillväxt är oförenlig med jägarens kringströvande och ostadiga liv. Fasta boplatser och jordbruk blir så småningom etablerade vanor. Tämjandet av djur och utvecklandet av färdigheter för hemmet går raskt framåt. Då höjdpunkten i den biologiska utvecklingen har nåtts har en hög civilisationsnivå uppnåtts, men det finns föga utveckling av mekanisk art; uppfinningarna är kännetecknande för följande tidsålder.
Raserna renas och förs upp till en hög nivå av fysisk fulländning och intellektuell styrka innan detta skede är till ända. Den tidiga utvecklingen av en normal värld hjälps högeligen av den plan som främjar tillökningen bland de högrestående typerna av dödliga och i motsvarande mån minskar tillökningen bland de lägrestående. Era tidiga folks underlåtenhet att på detta sätt särskilja mellan dessa typer är orsaken till att det finns så många defekta och degenererade individer bland de nuvarande raserna på Urantia.
En av de stora insatserna under prinsens tidsålder är att begränsa tillökningen av mentalt defekta och sammhällsodugliga individer. Långt innan de följande Sönerna, Adamerna, anländer ägnar sig de flesta världar allvarligt åt uppgiften att rena raserna, någonting som folken på Urantia inte ännu på allvar ens har påbörjat.
Detta rasförbättringsproblem är inte något särskilt omfattande företag när det angrips i detta tidiga skede av människans evolution. Den föregående perioden av stamfejder och hård kamp för överlevnaden mellan raserna har rensat ut de flesta onormala och defekta drag. En idiot har inte stora chanser att överleva i en primitiv och krigförande stams sociala organisation. Det är den felaktiga känslosamheten i era delvis fullbordade civilisationer som fostrar, skyddar och för vidare de hopplöst defekta dragen i de evolutionära människosläktena.
Det är varken ömhet eller altruism att hysa fåfäng sympati för degenererade människovarelser, onormala och odugliga dödliga som inte kan räddas. I även de mest normala evolutionära världar existerar det tillräckliga olikheter mellan individerna och mellan talrika sociala grupper för att ge möjlighet till fullt utlopp för alla dessa ädla drag av altruistisk känsla och osjälvisk jordisk omvårdnad utan att föra vidare de samhällsodugliga och moraliskt degenererade dragen hos den evolverande mänskligheten. Det finns rikligt med tillfällen att ge uttryck för tolerans och verka altruistiskt till förmån för de olyckligt lottade och nödlidande individer som inte oåterkalleligt har förlorat sitt moraliska arv och förstört sin andliga födslorätt.