Från den tid då människan höjer sig över djurens nivå—då hon kan välja att dyrka Skaparen—till Planetprinsens ankomst kallas de dödliga viljevarelserna primitiva människor. Det finns sex grundtyper eller raser av primitiva människor, och dessa tidiga folk framträder efter varandra i spektralfärgernas ordningsföljd, börjande med den röda rasen. Den tid som fordras för denna tidiga livsevolution är mycket varierande i olika världar och sträcker sig från ett hundra femtio tusen år till över en miljon år enligt urantiatid.
De evolutionära färgade raserna—den röda, orangefärgade, gula, gröna, blå och indigofärgade—börjar uppkomma ungefär vid den tid då den primitiva människan håller på att utveckla ett enkelt språk och börjar använda skapande föreställningsförmåga. Vid denna tid har människan anpassat sig väl till att stå upprätt.
De primitiva människorna är mäktiga jägare och vilda kämpar. Denna tidsålders lag är de dugligastes fysiska överlevnad; styret under dessa tider är helt baserat på stammen. Under de tidiga rasstridigheterna utrotas en del av de evolutionära raserna i många världar, så som skedde på Urantia. De som överlever blandas efteråt vanligen med den senare importerade violetta rasen, de adamiska folken.
I ljuset av en senare civilisation är den primitiva människans skede ett långt, mörkt och blodigt kapitel. Djungelns etik och urskogens moral är ju inte enligt standarden för senare domperioder som karaktäriseras av uppenbarad religion och högre andlig utveckling. I normala och icke-experimentella världar skiljer sig denna epok mycket från den utdragna och ytterst brutala kamp som kännetecknade denna tidsålder på Urantia. När du har kommit upp från erfarenheten i din första värld börjar du inse varför denna långa och smärtsamma kamp i de evolutionära världarna äger rum, och då du går vidare längs vägen till Paradiset kommer du allt bättre att förstå visdomen i dessa till synes märkliga händelser. Men trots alla de växlande öden under de tidigaste tiderna av människans framträdande representerar den primitiva människans prestationer ett lysande, rentav heroiskt kapitel i krönikan över en evolutionär värld i tid och rymd.
Den tidiga evolutionära människan är ingen färgstark varelse. I allmänhet bor dessa dödliga i grottor eller under klipputsprång. De bygger också primitiva hyddor i stora träd. Innan de har uppnått en högre grad av intelligens översvämmas planeterna ibland av de större djuren. Men tidigt under detta skede lär de dödliga sig tända och underhålla eld, och då den uppfinningsrika fantasin tilltar och verktygen förbättras underkuvar människan snart de större och otympligare djuren. De tidiga raserna utnyttjar också i stor utsträckning de flygande djuren. Dessa enorma fåglar kan bära en eller två människor av genomsnittlig storlek på en färd om över åtta hundra kilometer i ett sträck. På en del planeter är dessa fåglar till stor hjälp då de besitter en hög grad av intelligens och ofta kan tala många ord på områdets språk. Dessa fåglar är mycket intelligenta, mycket lydiga och otroligt tillgivna. Dessa passagerarfåglar har länge varit utdöda på Urantia, men era tidiga förfäder hade nytta och nöje av deras tjänster.
Människan uppnår vanligen etiskt omdöme, moralisk vilja, samtidigt med uppkomsten av det tidigaste språket. Sedan de har uppnått människans nivå, sedan de dödligas viljefunktion har uppkommit, blir dessa varelser mottagliga för att temporärt bebos av gudomliga Riktare, och efter döden utväljs många vederbörligen till överlevande och förseglas av ärkeänglarna för senare uppståndelse och fusion med Anden. Ärkeänglarna åtföljer alltid Planetprinsen, och en domperiodsomfattande dom över världen sker samtidigt med prinsens ankomst.
Alla dödliga som bebos av Tankeriktare är potentiella gudsdyrkare; de har blivit ”upplysta av det sanna ljuset”, och de har förmågan att söka ömsesidig kontakt med gudomligheten. Den primitiva människans tidiga eller biologiska religion är dock främst en kvardröjande djurisk rädsla i förening med en okunnig vördnad och vidskepelse inom stammen. Vidskepelsens fortbestånd bland Urantias raser är knappast smickrande för er evolutionära utveckling eller förenlig med era annars lysande resultat när det gäller materiella framsteg. Men denna tidiga religion av rädsla tjänar ett mycket värdefullt syfte genom att tygla dessa primitiva varelsers häftiga temperament. Den är föregångare till civilisationen och den jord vari Planetprinsen och hans omvårdare senare planterar fröna till den uppenbarade religionen.
Inom ett hundra tusen år från den tid då människan börjar röra sig upprätt anländer vanligen Planetprinsen, som har utsänts av Systemhärskaren sedan Livsbärarna har rapporterat att viljan fungerar, även om jämförelsevis få individer har utvecklats på detta sätt. De primitiva dödliga välkomnar vanligen Planetprinsen och hans synliga stab; i själva verket betraktar de dem ofta med fruktan och vördnad, nästan dyrkande om de inte hålls tillbaka.