GUDARNA kan inte förändra—åtminstone gör de det inte—en varelse med grov animalisk natur till en fulländad ande genom någon mystisk handling av skapande magi. När Skaparna önskar frambringa fulländade varelser gör de det med en direkt och ursprunglig skapelsehandling, men de företar sig aldrig att i ett enda steg omvandla materiella varelser med ursprung i djurriket till fulländade varelser.
Morontialivet som sträcker sig över de olika stadierna av livsskedet i lokaluniversumet utgör det enda möjliga sättet för materiella dödliga att nå fram till andevärldens tröskel. Vilken magi kunde döden, den naturliga upplösningen av den materiella kroppen, innehålla för att ett sådant enkelt steg omedelbart skulle förändra det dödliga och materiella sinnet till en odödlig och fulländad ande? Sådana trosföreställningar är endast okunnig vidskepelse och tilltalande fabler.
Alltid ligger denna morontiaövergång mellan det dödliga tillståndet och överlevande människovarelsers senare andestatus. Detta mellanstadium i det framåtskridande som sker i universumet uppvisar betydande olikheter i olika lokala skapelser, men dess avsikt och ändamål är överallt helt lika. Ordningen i mansonia- och de högre morontiavärldarna i Nebadon är ganska typisk för de morontiella övergångsregimerna i denna del av Orvonton.