Inte endast religionen är dogmatisk; naturfilosofin tenderar att på samma sätt dogmatisera. När en vida berömd religionslärare drog den slutsatsen att talet sju är av grundläggande betydelse i naturen därför att det finns sju öppningar i människans huvud kunde han, om han hade vetat mera om kemi, ha försvarat en sådan tro med att grunda den på ett sant fenomen i den fysiska världen. Trots att energins uppbyggnad enligt talet tio manifesteras universellt, finns det i alla fysiska universer i tid och rymd en ständigt närvarande påminnelse om den sjufaldiga elektroniska organisationens realitet i förmaterian.
Talet sju är grundläggande för centraluniversumet och för det andliga systemet för karaktärens naturliga överföring, men talet tio, decimalsystemet, är inbyggt i energin, materian och den materiella skapelsen. Icke desto mindre uppvisar atomernas värld en viss periodisk karaktärisering som återkommer i grupper om sju—ett födelsemärke som denna materiella värld bär som tecken på sitt avlägsna andliga ursprung.
Den kreativa konstitutionens sjufaldiga framhärdande uppvisas på kemins område som ett återkommande av liknande fysiska och kemiska egenskaper i åtskilda perioder om sju när grundämnena arrangeras enligt sina atomvikter. När de kemiska grundämnena på Urantia på detta sätt arrangeras i en rad, tenderar varje kvalitet eller egenskap att återkomma enligt indelning till sju. Denna förändring i perioder på sju återkommer i avtagande grad och med variationer längs hela den kemiska tabellen och observeras tydligast bland de tidigare eller lättare atomgrupperingarna. Om man utgår från vilket som helst grundämne och lägger märke till någon viss egenskap är denna egenskap förändrad i de följande sex grundämnena, men då man når det åttonde grundämnet tenderar den att återuppträda, dvs. det åttonde kemiskt aktiva grundämnet påminner om det första, det nionde om det andra, och så vidare. Detta faktum i den fysiska världen pekar klart mot den förstadiemässiga energins sjudelade uppbyggnad och antyder den grundläggande realiteten att tidens och rymdens skapelser kännetecknas av en sjufaldig olikhet. Människan bör också lägga märke till att det naturliga spektret innehåller sju färger.
Men inte alla naturfilosofins antaganden stämmer; till exempel den hypotetiska etern som representerar ett fyndigt sätt hos människan att förena sin okunskap om rymdfenomenen till en helhet. Universumfilosofin kan inte bygga på den så kallade vetenskapens observationer. Om en sådan metamorfos inte kunde ses skulle en vetenskapsman vara benägen att förneka möjligheten att det av en larv utvecklas en fjäril.
Fysisk stabilitet i förening med biologisk elasticitet finns i naturen endast på grund av den närapå oändliga visdomen hos skapelsens Mästararkitekter. Ingenting mindre än transcendental visdom skulle någonsin kunna planera materiella enheter som samtidigt är så stabila och så effektivt flexibla.