Ljus, värme, elektricitet, magnetism, kemiska förändringar, energi och materia är—till ursprung, natur och bestämmelse—en och samma sak, tillsammans med andra materiella realiteter som ännu är oupptäckta på Urantia.
Vi förstår inte till fullo de nästan ändlösa förändringar som fysisk energi kan undergå. I ett universum framträder den som ljus, i ett annat som ljus och värme, i ett tredje i energiformer som är okända på Urantia; efter otaliga miljoner år kan den uppträda på nytt i någon form av rastlös framvällande elektrisk energi eller magnetisk styrka; och ännu senare kan den igen framträda i ett dåtida universum som någon form av föränderlig materia som genomgår en serie metamorfoser, och därefter kan den till sin yttre fysiska manifestation försvinna i någon stor världsomvälvning. Och sedan, efter otaliga tidsåldrar och nästan ändlöst vandrande genom tallösa universer, kan denna samma energi igen framträda på nytt och många gånger förändra sin form och potential; och så fortsätter dessa omvandlingar under tidsålder efter annan och genom otaliga världar. Sålunda sveper materian vidare och undergår omvandlingar i tiden men färdas alltid troget längs evighetens krets; även om den länge förhindras från att återvända till sitt ursprung reagerar den alltid för det och följer alltid den väg som har föreskrivits av den Infinita Personlighet som sände iväg den.
Styrkecentren och deras medarbetare är mycket involverade i arbetet med att omvandla ultimatonen till elektronens banor och kretslopp. Dessa unika varelser kontrollerar och sammansätter styrka genom att skickligt behandla ultimatonerna, den materialiserade energins grundenheter. De är härskare över energin i den form den cirkulerar i detta primitiva stadium. I förbindelse med de fysiska övervakarna kan de effektivt kontrollera och styra energi även sedan den har omvandlats till den elektriska nivån, det så kallade elektroniska stadiet. Deras verksamhetsfält begränsas emellertid enormt då elektroniskt organiserad energi övergår i atomsystemens virvlar. Efter denna materialisation kommer dessa energier in under det fullständiga greppet från den lineära gravitationens dragningskraft.
Gravitationen verkar positivt på styrkecentrens och de fysiska övervakarnas styrkebanor och energikanaler, men dessa varelser har endast en negativ relation till gravitationen—utövandet av sina antigravitationsfärdigheter.
Överallt i rymden utför kölden och andra influenser ett kreativt arbete med att organisera ultimatonerna till elektroner. Värmen är måttet på elektronisk aktivitet, medan köld endast anger frånvaro av värme—relativ energivila—det stadium som rymdens universella kraftladdning skulle befinna sig i om det varken fanns emergent energi eller organiserad materia som reagerade för gravitationen.
Gravitationens närvaro och verkan förhindrar den teoretiska absoluta nollpunktens uppträdande, ty temperaturen i rymden mellan stjärnorna ligger inte vid den absoluta nollpunkten. Överallt i den organiserade rymden finns det för gravitationen reagerande energiströmmar, styrkeströmkretsar och ultimatoniska aktiviteter, såväl som organiserande elektroniska energier. Praktiskt sett är rymden inte tom. Även Urantias atmosfär tunnas allt mera ut tills den vid omkring 4.800 kilometers höjd börjar motsvara medeltalet av rymdmateria i denna del av universum. Den mest tomma rymd som är känd i Nebadon innehåller cirka hundra ultimatoner—motsvarande en elektron—i varje kubiktum (16,4 kubikcentimeter). Då det finns så litet materia anses rymden vara praktiskt taget tom.
Temperaturen—värme och köld—är sekundär endast i förhållande till gravitationen inom områdena för energins och materians evolution. Ultimatonerna är ödmjukt lydiga vid extrema temperaturer. Låga temperaturer gynnar vissa former av elektronisk konstruktion och atomuppbyggnad, medan höga temperaturer underlättar alla slag av atomnedbrytning och sönderfall av materia.
När materien utsätts för den hetta och det tryck som under vissa förhållanden råder i solarnas inre kan alla andra än dess mest primitiva föreningar brytas upp. Hettan kan sålunda till stor del övervinna gravitationsstabiliteten. Men inga kända soltemperaturer eller -tryck kan omvandla ultimatoner tillbaka till maktenergi.
De flammande solarna kan omvandla materia till olika former av energi, men de mörka världarna och hela yttre rymden kan minska den elektroniska och ultimatoniska aktiviteten till den punkt där dessa energier omvandlas till världarnas materia. Vissa närbelägna elektroniska föreningar, såväl som många grundföreningar i kärnmaterian, formas vid de ytterst låga temperaturerna i den öppna rymden och förstärks senare av förening med större samlingar av materialiserande energi.
Under hela denna metamorfos av energi och materia måste vi räkna med inverkan av gravitationstrycket och med de ultimatoniska energiernas antigravitationsbeteende under vissa temperatur-, hastighets- och omloppsförhållanden. Temperatur, energiströmmar, avstånd och närvaron av de levande kraftorganisatörerna och styrkeledarna är också av betydelse i samband med alla energins och materians omvandlingsfenomen.
Ökningen av materians massa motsvarar ökningen av energin dividerad med ljusets hastighet i kvadrat. I dynamisk bemärkelse är det arbete som materia i vila kan utföra lika med den energi som gick åt till att sammanföra dess delar från Paradiset, minskad med motståndet från de krafter som har övervunnits på vägen och den dragningskraft som materians delar utövar på varandra.
Existensen av förelektroniska former av materia antyds av de två atomvikterna hos bly. Det bly som ursprungligen har bildats väger en aning mera än det bly som uppkommer vid uranets sönderfall genom radiumstrålningen: Denna skillnad i atomvikt representerar den verkliga förlusten av energi vid atomsönderfallet.
Materian tillförsäkras en relativ integritet av det faktum att energi kan absorberas eller avges endast i de exakta mängder som vetenskapsmännen på Urantia har benämnt kvanta. Detta kloka arrangemang i de materiella världarna är ägnat att upprätthålla universerna som fungerande enheter.
Den kvantitet energi som tas in eller ges ut när elektroniska eller andra positioner förändras är alltid ett ”kvantum” eller någon multipel därav, men det vibrerande eller våglika beteendet hos sådana energienheter bestäms helt av dimensionerna hos ifrågavarande materiastrukturer. Sådana vågliknande energikrusningar är 860 gånger diametern i ultimatoner, elektroner, atomer eller andra enheter som beter sig på detta sätt. Den aldrig upphörande förvirring som åtföljer observationen av vågmekaniken i kvantumbeteendet beror på att energivågorna överlappar varandra: två vågtoppar kan förenas och bilda en dubbelt så hög topp, medan en vågtopp och en vågdal kan förenas och sålunda upphäva varandra.