Lanonandekarna är ständiga härskare över planeterna och roterande härskare över systemen. En sådan Son härskar nu i Jerusem, högkvarteret i ert lokalsystem som består av bebodda planeter.
Systemhärskarna regerar i kommissioner om två eller tre i högkvarteret i varje system bestående av bebodda världar. Konstellationsfadern utnämner en av dessa Lanonandekar till ledare vart tiotusende år. Ibland företas ingen förändring beträffande trions ledare; ärendet ligger helt i konstellationshärskarnas händer. Det sker ingen plötslig förändring i systemstyrelsernas sammansättning, såvida inte någon tragedi av något slag inträffar.
När Systemhärskare eller assistenter återkallas fylls deras platser genom urval som görs av det suprema rådet, beläget i konstellationshögkvarteret, från den klassens reserv, en grupp som i Edentia är större än vad i genomsnitt angetts.
Lanonandekarnas suprema råd är belägna i de olika konstellationernas högkvarter. Ett sådant organ leds av den äldre Högsta medarbetaren till Konstellationsfadern, medan den yngre medarbetaren övervakar reserverna av dem som hör till andra gradens klass.
Systemhärskarna gör skäl för sina namn; de är så gott som suveräna när det gäller de bebodda världarnas lokala angelägenheter. De är nästan faderliga i sin ledning av Planetprinsarna, de Materiella Sönerna och de omvårdande andarna. Det personliga greppet hos härskaren är nästan fullständigt. Dessa härskare övervakas inte av Treenighetens observatörer från centraluniversumet. De utgör den exekutiva grenen i lokaluniversumet, och som övervakare av lagföreskrifternas efterlevnad och verkställare av domstolsbeslutens tillämpning företräder de den plats i hela universumets administration där personlig illojalitet i förhållande till Mikaelsonens vilja lättast och enklast skulle kunna förskansa sig och försöka hävda sig.
Vårt lokaluniversum har haft otur såtillvida att över sju hundra Söner av Lanonandekarnas klass har gjort uppror mot universumets styrelse och sålunda åstadkommit förvirring i flera system och på talrika planeter. Av detta totala antal misslyckanden var endast tre Systemhärskare; praktiskt taget alla dessa Söner hörde till andra eller tredje klassen, Planetprinsar och tredje gradens Lanonandekar.
Det stora antalet bland dessa Söner som har orsakat förlust av sin integritet, anger inte något fel i skapelseverksamheten. De kunde ha gjorts gudomligt fulländade, men de skapades sådana de är för att de bättre skulle förstå och komma nära de evolutionära varelserna som bor i tidens och rymdens världar.
Av alla lokaluniverser i Orvonton, med undantag för Henselon, har vårt universum förlorat det största antalet Söner i denna klass. I Uversa råder den samstämmiga uppfattningen att vi har haft så mycket administrativt besvär i Nebadon för att våra Söner i Lanonandekarnas klass har skapats med så stor grad av personlig frihet att välja och planera. Jag gör inte denna observation för att kritisera. Vårt universums Skapare har full rätt och makt att göra så. Våra höga regenter hävdar att fastän sådana fritt väljande Söner åstadkommer väldigt mycket besvärligheter i universumets tidigare tidsåldrar, så kommer vinsterna—dessa söners högre lojalitet och gedignare frivillig tjänst—när allting har blivit färdigt sållat och slutligt avgjort, att långt mer än kompensera förvirringen och prövningarna under tidigare tider.
Vid fall av uppror i ett systemhögkvarter installeras en ny härskare vanligen inom en förhållandevis kort tid, men så är inte fallet på enskilda planeter. De är beståndsdelar i den materiella skapelsen, och de skapades fria vilja utgör en faktor vid det slutliga dömandet av alla sådana problem. Efterföljare till Planetprinsen förordnas för isolerade världar, planeter vilkas behöriga furste farit vilse, men de påbörjar inte ett aktivt regerande av dessa världar förrän följderna av upproret delvis har övervunnits och avlägsnats av de helande åtgärder som Melkisedekarna och andra omvårdande personligheter har tillgripit. Uppror av en Planetprins isolerar genast hans planet; de lokala andliga strömkretsarna bryts omedelbart. Endast en Gåvoson kan återupprätta de interplanetariska kommunikationslinjerna i en sådan andligen isolerad värld.
Det finns en plan för att rädda dessa egensinniga och okloka Söner, och många har begagnat sig av detta barmhärtiga arrangemang; men aldrig mera får de fungera i den ställning där de felade. Efter rehabilitering anvisas de till övervakningsuppgifter och till avdelningar för fysisk administration.