PETRUS predikan på pingstdagen gav sådana resultat att de blev utslagsgivande för de framtida verksamhetsprinciperna och planerna för de flesta apostlar i deras strävan att förkunna rikets evangelium. Petrus var den kristna kyrkans egentliga grundläggare. Paulus förde det kristna budskapet till icke-judarna, och de grekiska troende förde ut det till hela romarriket.
Fastän de traditionsbundna och av prästerna behärskade hebréerna, som folk betraktat, vägrade att godta vare sig Jesu evangelium om Guds faderskap och människans broderskap eller Petrus och Paulus förkunnelse om Kristi uppståndelse och himmelsfärd (det som blev kristendomen), befanns resten av romarriket vara mottaglig för den kristna förkunnelse som utvecklade sig. Västerlandets civilisation var vid denna tid intellektuell, krigstrött och grundligt skeptisk mot alla existerande religioner och universumfilosofier. Västvärldens folk, som hade blivit delaktiga av den grekiska kulturens frukter, hade en vördad tradition från en storslagen förgången tid. De kunde yvas över ett kulturarv där mycket hade uppnåtts inom filosofi, konst, litteratur och politisk utveckling. Men trots alla dessa framgångar hade de inte någon religion som tillfredsställde själen. Deras andliga längtan förblev otillfredsställd.
På en sådan samhällsarena framträngde plötsligt Jesu lära, innesluten i det kristna budskapet. En ny levnadsordning presenterades därmed för dessa västerländska folks hungriga hjärtan. Denna situation ledde till en omedelbar konflikt mellan de äldre formerna för religionsutövning och den nya kristendomspräglade versionen av Jesu budskap till världen. Resultatet av en sådan konflikt måste bli antingen en klar seger för det nya eller för det gamla eller någon grad av kompromiss. Historien visar att kampen slutade i en kompromiss. Kristendomen tog sig friheten att omfatta mer än vad något enda folk kunde ta till sig inom loppet av en eller två generationer. Det var inte en sådan enkel andlig vädjan som Jesus hade riktat till människornas själar. Tidigt intog den en bestämd hållning till religiösa ritualer, utbildning, magi, medicin, konst, litteratur, lagstiftning, politiskt styressätt, moral, regler för sexuallivet, månggifte och i mindre grad även till slaveriet. Kristendomen kom inte bara som en ny religion—något som hela det romerska imperiet och hela Orienten väntade på—utan som en nyordning för människans samhälle. Med sådana pretentioner framkallade den snabbt alla tiders samhällsmoraliska sammanstötning. Jesu ideal, så som de omtolkades av grekisk filosofi och samhälleligt anpassades i kristendomen, nu djärvt utmanade människosläktets traditioner som ingick i den västerländska civilisationens etik, moral och religioner.
Till en början vann kristendomen proselyter endast bland de lägre sociala och ekonomiska folklagren. Men vid ingången till det andra århundradet vände sig allt fler av de allra bästa företrädarna för den grekisk-romerska kulturen till denna kristna tros nya ordning, till denna nya uppfattning om livets syfte och tillvarons mål.
Hur lyckades detta nya budskap, som var av judiskt ursprung och som nästan hade misslyckats i sitt födelseland, så snabbt och effektivt fånga de allra bästa sinnena i romarriket? Kristendomen besegrade de filosofiska religionerna och mysteriekulterna av följande orsaker:
1. Organisationen. Paulus var en stor organisatör, och hans efterträdare höll samma takt som han hade angett.
2. Kristendomen var alltigenom helleniserad. Den omfattade det bästa av både grekisk filosofi och det förnämsta av hebreisk teologi.
3. Men bäst av allt, den innehöll ett nytt och stort ideal, ekot av Jesu utgivningsliv och återspeglingen av hans budskap om frälsning för hela mänskligheten.
4. De kristna ledarna var villiga att ingå sådana kompromisser med mithraskulten att den bättre hälften av dess anhängare vanns över till kulten i Antiochia.
5. Likaledes gjorde nästa och senare generationer av kristna ledare ytterligare sådana kompromisser med hedendomen att till och med den romerske kejsaren Konstantin vanns för den nya religionen.
De kristna träffade emellertid ett skarpsinnigt avtal med hedningarna däri att de upptog deras ritualistiska pomp och ståt medan de samtidigt fick hedningarna att godta den helleniserade versionen av paulinsk kristendom. De träffade ett bättre avtal med hedningarna än med mihtraskulten, men även vid denna tidigare kompromiss vann de mer än stort då de lyckades eliminera de grova omoraliskheterna och även talrika andra anstötliga seder och bruk från det persiska mysteriet.
Klokt eller oklokt, kompromissades Jesu ideal avsiktligt av dessa tidiga ledare inom kristendomen i strävan att rädda och främja många av Jesu idéer. Och de var utomordentligt framgångsrika. Men missförstå inte! Mästarens kompromissade ideal finns fortfarande latenta i hans evangelium, och de kommer till slut att hävda sin fulla kraft i världen.
Med detta förhednigande av kristendomen vann den gamla ordningen många mindre segrar av ritualistisk art, men de kristna fick övertaget däri att:
1. En ny och enormt högre ton anslogs inom människans moral.
2. Ett nytt och mycket vidgat begrepp om Gud gavs till världen.
3. Hoppet om odödlighet blev en del av övertygelsen i en erkänd religion.
4. Jesus från Nasaret gavs till människans hungrande själ.
Många av de stora sanningar som Jesus lärde om gick nästan förlorade i de tidiga kompromisserna, men de slumrar fortfarande i den förhednigade kristendomen, som i sin tur var den paulinska versionen av Människosonens liv och förkunnelse, och redan innan kristendomen förhednigades blev den först grundligt helleniserad. Kristendomen står i skuld, i stor skuld, till grekerna. Det var en grek, från Egypten, som så modigt stod upp fram i Nikea och så oförfärat utmanade denna konferens att den inte vågade till den grad fördunkla begreppet om Jesu natur att den verkliga sanningen om hans utgivning kunde ha råkat i fara att gå förlorad för världen. Athanasios hette denne grek, och hade det inte varit för vältaligheten och logiken hos denne troende, så skulle Arius övertygelser ha segrat.