TIDIGT denna måndagsmorgon samlades Jesus och apostlarna enligt överenskommelse i Simons hem i Betania, och efter en kort konferens gav de sig i väg till Jerusalem. De tolv var ovanligt tysta under vandringen mot templet. De hade inte återhämtat sig från föregående dags erfarenhet. De var förväntansfulla, rädda och djupt berörda av en viss känsla av att vara utanför, vilken växte fram av att Mästaren plötsligt hade ändrat taktik, tillsammans med hans instruktion att de inte fick ägna sig åt offentlig undervisning under hela denna påskvecka.
När gruppen var på väg nedför Olivberget gick Jesus i spetsen, och apostlarna följde genast bakom honom under tankfull tystnad. Alla utom Judas Iskariot hade bara en enda tanke främst i sinnet, nämligen: Vad tänker Mästaren göra idag? Den enda allt uppslukande tanken hos Judas var: Vad skall jag göra? Skall jag fortsätta tillsammans med Jesus och mina medarbetare, eller skall jag dra mig tillbaka? Och om jag kommer att sluta, hur skall jag lösgöra mig?
Klockan var omkring nio denna vackra morgon när dessa män anlände till templet. De gick raka vägen till den stora tempelgården där Jesus så ofta undervisade, och sedan han hade hälsat på de troende som väntade på honom steg han upp på ett av podierna och började tala till den skara som samlades. Apostlarna drog sig tillbaka en kort bit och inväntade utvecklingen.