INGEN tilldragelse i Jesu hela händelserika livsskede på jorden var mer fängslande, mer mänskligt fascinerande, än detta hans första besök i Jerusalem som han kunde erinra sig. Det var en speciellt stimulerande upplevelse för honom att ensam få vara närvarande vid tempeldiskussionerna, och den upplevelsen bevarade han länge i sitt minne som den stora händelsen under hans senare barndom och tidiga ungdomstid. Detta var hans första tillfälle att under några dagar få njuta av ett självständigt liv, av glädjen att få komma och gå utan hinder och begränsningar. Denna korta period av odirigerat liv under veckan efter påsken var för honom det första tillfället till fullständig frihet från alla förpliktelser. Efter detta gick det många år innan han igen fick en liknande period, ens för en kort tid då han kunde känna sig fri från alla förpliktelser.
Kvinnorna deltog sällan i påskfirandet i Jerusalem; det fordrades inte att de var närvarande. Jesus vägrade dock praktiskt taget att gå om inte hans mor följde med dem. När hans mor beslöt sig för att komma med ledde det många andra kvinnor i Nasaret att också företa färden, så att det i påskföljet fanns ett större antal kvinnor i förhållande till män än vad som någonsin hade vandrat upp till påskhögtiden från Nasaret. Under vandringen till Jerusalem sjöng de allt emellanåt den hundratrettionde psalmen.
Från den stund de lämnade Nasaret tills de nådde toppen av Olivberget upplevde Jesus en enda lång tid av spänning fylld av hoppfull förväntan. Under hela den glädjefyllda barndomen hade han vördnadsfullt lyssnat till vad som berättades om Jerusalem och dess tempel. Nu skulle han snart få se dem i verkligheten. Sett från Olivberget och granskat på närmare håll fån utsidan hade templet motsvarat allt vad Jesus hade väntat sig, och mer än så, men när han väl trädde innanför dess heliga portar började den stora besvikelsen.
I sällskap med sina föräldrar gick Jesus genom templets förgårdar på sin väg för att förena sig med den grupp av nya lagens söner som skulle invigas till israelitiska medborgare. Han blev något besviken över folkmassornas uppförande i templet, men dagens första stora chock kom när hans mor tog farväl av dem på väg till kvinnornas läktare. Det hade aldrig fallit Jesus in att hans mor inte skulle följa med honom till invigningsceremonin, och han var grundligt förnärmad över att hon fick lida för en sådan orättvis diskriminering. Fastän han var mycket förnärmad över detta sade han ingenting—utom några ord av protest till sin far. Men han tänkte, tänkte djupt, vilket visades av hans frågor till de skriftlärda och lärarna en vecka senare.
Han gick igenom invigningsritualerna men var besviken över att de var så ytliga och rutinmässiga. Han saknade det personliga engagemang som kännetecknade ceremonierna i Nasarets synagoga. Han återvände sedan för att hälsa på sin mor och gjorde sig redo att följa med sin far på sin första tur runt i templet och dess olika förgårdar, läktare och korridorer. Tempelområdet rymde över tvåhundra tusen gudstjänstdeltagare samtidigt, och fastän dessa byggnaders omfattning—i jämförelse med vad han någonsin hade sett—storligen imponerade hans sinne, var han mer fascinerad av att begrunda den andliga betydelsen i tempelceremonierna och gudsdyrkan i anslutning till dem.
Fastän många av tempelritualerna djupt rörde hans sinne för det sköna och det symboliska, blev han alltid besviken över den förklaring av dessa ceremoniers verkliga betydelse som hans föräldrar brukade ge som svar på hans många ingående frågor. Jesus accepterade helt enkelt inte sådana förklaringar av gudsdyrkan och religiösa andaktsövningar som innebar en tro på Guds vrede eller den Allsmäktiges ilska och raseri. Vid vidare diskussioner om dessa frågor, efter att besöket i templet var överståndet, då hans far milt började insistera på att hans son bekänner sig till ett accepterande av de ortodoxa judiska trosuppfattningarna, vände sig Jesus plötsligt mot sina föräldrar och sade, medan han vädjande såg in i sin fars ögon: ”Far, det kan inte vara sant—Fadern i himlen kan inte förhålla sig så till sina felande barn på jorden. Den himmelske Fadern kan inte älska sina barn mindre än du älskar mig. Och jag vet mycket väl att vad oklokt jag än gjorde, så skulle du aldrig utgjuta din vrede över mig eller ösa ut din ilska över mig. Om det hos dig min jordiske far finns sådana mänskliga återspeglingar av det Gudomliga, hur mycket mer måste inte den himmelske Fadern vara fylld av godhet och överflödande barmhärtighet. Jag vägrar att tro att min Fader i himlen älskar mig mindre än min far på jorden.”
När Josef och Maria hörde sin förstfödde son uttala dessa ord var de tysta. Aldrig mer försökte de ändra hans åsikt beträffande Guds kärlek och den himmelske Faderns barmhärtighet.