PÅ GRUND AV osäkerheten och oron under vistelsen i Betlehem avvande Maria inte sitt barn förrän de hade kommit tryggt fram till Alexandria, där familjen kunde slå sig ned till ett normalt liv. De bodde hos släktingar, och Josef kunde försörja familjen väl då han fick arbete kort efter deras ankomst. Han arbetade som timmerman i flera månader och upphöjdes sedan till förman för en större grupp arbetare som var anställda för det då pågående uppförandet av en offentlig byggnad. Denna nya erfarenhet gav honom idén att bli entreprenör och byggherre när de hade återvänt till Nasaret.
Under alla dessa år då Jesus var ett hjälplöst litet barn höll Maria en enda lång och ständig vaka över sitt barn så att ingenting skulle hända som kunde äventyra hans välfärd eller på något sätt störa hans framtida mission på jorden. Ingen moder var någonsin mer tillgiven sitt barn. I det hem där Jesus hade hamnat fanns två andra barn som var ungefär i hans ålder, och bland de närmaste grannarna fanns sex andra vilkas åldrar var tillräckligt nära hans egen för att göra dem till lämpliga lekkamrater. Till en början var Maria benägen att alltid hålla Jesus nära intill sig. Hon var rädd för att någonting skulle hända honom om han fick leka i trädgården med de andra barnen. Josef lyckades, med hjälp av sina släktingar, övertyga henne om att ett sådant tillvägagångssätt skulle beröva Jesus den nyttiga erfarenheten av att lära sig anpassning till barn i hans egen ålder. Då Maria insåg att ett omvårdande som innebar ett överdrivet skyddande och ett ovanligt beskydd kunde leda till att han blev självmedveten och i någon mån självcentrerad, samtyckte hon slutligen till planen att låta löftesbarnet växa upp på samma sätt som alla andra barn. Även om hon höll fast vid detta beslut, såg hon det som sin uppgift att alltid hålla ett öga på de små när de lekte kring huset eller i trädgården. Endast en kärleksfull mor kan förstå den börda som Maria bar i sitt hjärta för sin sons trygghet under dessa hans spädbarns- och tidiga barndomsår.
Under hela den två års tid som de vistades i Alexandria var Jesus vid god hälsa och fortsatte att växa normalt. Med undantag för några få vänner och släktingar berättade man inte för någon att Jesus var ett ”löftesbarn”. En av Josefs släktingar avslöjade emellertid detta för några vänner i Memfis, efterkommande till den forntida Ikhnaton, och de samlades tillsammans med en liten grupp av troende från Alexandria i palatshemmet som ägdes av Josefs släkting och välgörare en kort tid innan familjen från Nasaret återvände till Palestina, för att önska dem välgång och betyga sin vördnad för barnet. Vid detta tillfälle gav de församlade vännerna som gåva till Jesus en fullständig kopia av den grekiska översättningen av hebréernas skrifter. Detta exemplar av judarnas heliga skrifter fick Josef inte i sin hand förrän både han och Maria slutligen hade avslagit inbjudan från deras vänner från Memfis och Alexandria att stanna i Egypten. Dessa troende hävdade bestämt att ödesbarnet skulle kunna utöva ett långt större världsinflytande som invånare i Alexandria än om han bodde på någon bestämd ort i Palestina. Dessa försök till övertalning fördröjde för en tid deras avfärd till Palestina, efter det att de hade fått höra nyheten om Herodes död.
Josef och Maria lämnade slutligen Alexandria ombord en båt som tillhörde deras vän Ezraeon och som var på väg till Joppa. De anlände till den hamnen i slutet av augusti år 4 f.Kr. och begav sig direkt till Betlehem, där de vistades hela september månad för att rådgöra med sina vänner och släktingar huruvida de skulle stanna där eller återvända till Nasaret.
Maria hade aldrig helt gett upp tanken på att Jesus borde växa upp i Betlehem, Davids stad. Josef trodde verkligen inte att deras son skulle bli en konung som befriade Israel. Dessutom visste han att han inte själv var en egentlig ättling till David, utan att han räknades till Davids efterkommande därför att en av hans förfäder hade adopterats in i en släkt som härstammade från David. Maria höll naturligtvis Davids stad för det lämpligaste stället att uppfostra en ny kandidat till Davids tron, men Josef föredrog att hellre pröva sin lycka med Herodes Antipas än med hans bror Arkelaos. Han var mycket orolig för barnets trygghet i Betlehem eller någon annan stad i Judéen, och han antog att Arkelaos med större sannolikhet än Antipas i Galiléen skulle föra sin far Herodes hotfulla politik. Förutom alla dessa orsaker höll Josef inte inne med att han tyckte att Galiléen var en bättre plats att fostra och undervisa barnet, men det tog tre veckor att övervinna Marias invändningar.
Framemot den första oktober hade Josef övertygat Maria och alla deras vänner om att det var bäst för dem att återvända till Nasaret. Följaktligen i början av oktober år 4 f.Kr. begav de sig iväg från Betlehem till Nasaret och färdades via Lydda och Skytopolis. De startade tidigt en söndagsmorgon. Maria och barnet red på deras nyligen anskaffade lastdjur, medan Josef och fem åtföljande manliga släktingar färdades till fots. Josefs släktingar vägrade att låta dem företa färden till Nasaret ensamma. De vågade inte bege sig till Galiléen via Jerusalem och Jordandalen, och de västra vägarna var inte helt säkra för två ensamma resande med ett litet barn.