Det tjugonde århundradets religioner på Urantia erbjuder ett intressant studium av den sociala utvecklingen av människans impuls att dyrka. Många religioner har framskridit mycket litet sedan vålnadskultens dagar. Pygméerna i Afrika har som klass inga religiösa reaktioner, fastän en del av dem i någon mån tror på en andeomgivning. De befinner sig idag precis där den primitiva människan var när religionens utveckling började. Den primitiva religionens grundläggande trosföreställning var överlevnaden efter döden. Idén att dyrka en personlig Gud anger en avancerad evolutionär utveckling, rentav uppenbarelsens första stadium. Dajakerna har utvecklat endast de mest primitiva religiösa seder och bruk. De relativt sentida eskimåerna och indianerna hade mycket magra uppfattningar om Gud; de trodde på vålnader och hade en obestämd idé om någon sorts överlevnad efter döden. Dagens infödingar i Australien har endast en rädsla för vålnader, skräck för mörkret och en primitiv vördnad för förfäderna. Zuluerna håller som bäst på att utveckla en religion som bygger på vålnadsrädsla och offer. Många afrikanska stammar har ännu inte—frånsett de kristnas och muhammedaners missionsarbete—kommit förbi fetischstadiet i den religiösa utvecklingen. Men vissa grupper har länge hållit sig till den monoteistiska uppfattningen, så som de forna trakierna som också trodde på odödligheten.
På Urantia framskrider utvecklings- och uppenbarelsereligionerna sida vid sida samtidigt som de blandas och sammansmälter till de olikartade teologiska system som man finner i världen vid tiden för avfattandet av dessa kapitel. Dessa religioner, det tjugonde århundradets religioner på Urantia, kan uppräknas enligt följande:
1. Hinduismen—den äldsta.
2. Den hebreiska religionen.
3. Buddhismen.
4. Konfutses läror.
5. Taoismens trosföreställningar.
6. Zarathustra-tron.
7. Shinto.
8. Jainismen.
9. Kristendomen.
10. Islam.
11. Sikhismen—den senaste.
De mest avancerade religionerna i forna tider var judendomen och hinduismen, och vardera har haft ett avsevärt inflytande på den religiösa utvecklingens gång i västerlandet respektive österlandet. Både hinduerna och hebréerna trodde att deras religion var inspirerad och uppenbarad, och de trodde att alla andra religioner var förfallna former av den enda sanna tron.
Indien fördelar sig mellan hinduer, sikher, muhammedaner och jainer, och varje tro framställer Gud, människan och universum så som de uppfattas i de olika religionerna. Kina följer taoistiska och konfutseanska läror; shinto hyllas i Japan.
De stora internationella, mellanrasliga religionerna är den hebreiska, buddhistiska, kristna och islamiska tron. Buddhismen sträcker sig från Ceylon och Burma genom Tibet och Kina till Japan. Den har visat en så stor förmåga att anpassa sig till många folks sedvänjor att endast kristendomen har nått upp till något liknande.
Den hebreiska religionen innehåller den filosofiska övergången från polyteism till monoteism; det är en evolutionär länk mellan utvecklingsreligionerna och uppenbarelsereligionerna. Hebréerna var det enda folket i väster som följde sina första evolutionära gudar rakt fram till uppenbarelsens Gud. Denna sanning accepterades dock aldrig i större utsträckning före Jesajas tid; han lärde igen ut den blandade idén om en raslig gudom i förening med en Universell Skapare: ”O Herre Sebaot, Israels Gud, du allena är Gud, du har gjort himmel och jord.” En tid låg hoppet om den västerländska civilisationens fortbestånd i hebréernas höga uppfattningar om godheten och i hellenernas avancerade uppfattningar om skönheten.
Kristendomen är en religion om Kristi liv och läror, baserad på judendomens teologi, ytterligare modifierad genom upptagning av vissa delar av Zarathustras läror och den grekiska filosofin samt formulerad främst av tre individer: Filon, Petrus och Paulus. Den har genomgått många utvecklingsfaser sedan Paulus´ tider och blivit så grundligt anpassad till västerlandet att många icke-europeiska folk helt naturligt betraktar kristendomen som en främmande uppenbarelse om en främmande Gud och avsedd för främlingar.
Islam är den förenande länken av religion och kultur i Nordafrika, Främre Orienten och Sydostasien. Det var den judiska teologin i förening med de senare kristna lärorna som gjorde islam monoteistisk. Mohammeds anhängare snubblade på de avancerade lärorna om Treenigheten; de kunde inte förstå doktrinen om tre gudomliga personligheter och en enda Gudom. Det är alltid svårt att förmå evolutionära sinnen att plötsligt acceptera avancerad uppenbarad sanning. Människan är en evolutionär varelse och måste främst få sin religion genom evolutionära förfaranden.
Dyrkan av förfäderna innebar en gång ett avgjort framsteg i den religiösa utvecklingen, men det är både förvånande och beklagligt att denna primitiva uppfattning lever kvar i Kina, Japan och Indien bland så mycket som är relativt sett mera avancerat, såsom buddhismen och hinduismen. I västerlandet utvecklades dyrkan av förfäderna till en vördnad för nationella gudar och högaktning för folkslagens hjältar. I det tjugonde århundradet uppträder denna hjältedyrkande nationalistiska religion i de olika radikala och nationalistiska sekularismer som kännetecknar många folkslag och nationer i västerlandet. Mycket av denna samma attityd finner man också i de engelsktalande folkens förnäma universitet och större industriella samhällen. Inte särskilt långt från dessa uppfattningar ligger idén att religionen endast är ”en gemensam strävan efter det goda livet”. De ”nationella religionerna” är inget mer än en återgång till den forna romerska kejsardyrkan och till shinto—dyrkan av staten i form av den kejserliga familjen.