Studiet av människans religion innebär ett utforskande av de fossilbärande sociala skikten under gångna tidsåldrar. De människoliknande gudarnas sedvänjor är en sanningsenlig återspegling av de människors moral vilka först föreställde sig sådana gudomligheter. Forntidens religioner och mytologi avbildar troget trosföreställningarna och traditionerna bland folk som för länge sedan har förlorats i glömskans dunkel. Dessa urgamla kultseder består vid sidan av nyare ekonomiska seder och samhälleliga utvecklingsformer och verkar naturligtvis grovt otidsenliga. Kvarlevorna av kulten ger en sann bild av de olika folkens religioner i det förgångna. Minns alltid att kulter inte bildas för att söka sanningen, utan hellre för att sprida deras lärosatser.
Religionen har alltid till stor del varit en fråga om riter, ritualer, sedvänjor, ceremonier och dogmer. Den har vanligen blivit befläckad av ett ihärdigt uppdykande olycksbådande fel, illusionen om att vara ett utvalt folk. De huvudsakliga religiösa idéerna i form av besvärjelse, ingivelse, uppenbarelse, blidkande, ånger, försoning, förbön, offer, bön, bekännelse, dyrkan, livet efter döden, sakrament, ritual, lösen, frälsning, återlösen, förbund, orenhet, renande, profetia, arvsynd—de går alla tillbaka på de forna tiderna av ursprunglig rädsla för vålnader.
Den primitiva religionen är varken mer eller mindre än kampen för den materiella tillvaron utsträckt till att omfatta tillvaron bortom graven. Föreskrifterna enligt en sådan troslära representerade en utsträckning av självbevarelsekampen till området för en inbillad värld av vålnadsandar. Var dock försiktiga då ni frestas att kritisera utvecklingsreligionen. Kom ihåg att detta är vad som hände; det är ett historiskt faktum. Dessutom, kom ihåg att kraften i en idé inte ligger i dess visshet eller sanning, utan hellre i hur livfullt den vädjar till människan.
Utvecklingsreligionen sörjer inte för sin förändring eller revidering; i motsats till vetenskapen sörjer den inte för sin egen fortgående korrigering. Den religion som har utvecklats väcker respekt emedan dess anhängare tror att den är Sanningen; ”den tro som en gång för alla har blivit meddelad till de heliga” måste i teorin vara både slutlig och ofelbar. Kulten motsätter sig utveckling emedan verkligt framåtskridande med säkerhet modifierar eller förintar själva kulten, därför måste en korrigering alltid tvingas på den.
Endast två inflytelser kan modifiera och förädla naturreligionens lärosatser: trycket från de långsamt avancerande sedvänjorna och den periodiska upplysningen från epokgörande uppenbarelser. Det är inte märkligt att framåtskridandet var långsamt. Att vara progressiv eller uppfinningsrik betydde fordom att bli dödad som trollkarl. Kulten avancerar långsamt i generationsepoker och tidsålderslånga cykler. Den går emellertid framåt. Den evolutionära tron på vålnader lade grunden för en sådan uppenbarelsereligionsfilosofi som till slut förintar den vidskepelse från vilken den uppkom.
Religionen har på många sätt handikappat samhällsutvecklingen, men utan religion hade det inte funnits någon bestående moral eller etik, ingen civilisation av värde. Religionen gav upphov till många former av icke-religiös kultur: Skulpterandet uppkom av att man gjorde avgudabilder, arkitekturen av tempelbyggandet, poesin av besvärjelser, musiken av mässandet, scenkonsten av uppträdandet för att få andeledning och dansen av årstidsfesterna för dyrkan.
Men samtidigt som man fäster uppmärksamhet på det faktum att religionen var väsentlig för civilisationens utveckling och bevarande bör man notera att naturreligionen också har gjort mycket för att förlama och handikappa samma civilisation som den i övrigt omhuldade och upprätthöll. Religionen har hindrat produktionsverksamheten och den ekonomiska utvecklingen. Den har slösat med arbetskraft och spolierat kapital; den har inte alltid varit till hjälp för familjen; den har inte tillräckligt främjat fred och god vilja; den har ibland försummat utbildningen och fördröjt vetenskapen; den har otillbörligt utarmat livet för ett låtsat berikande av döden. Utvecklingsreligionen, människoreligionen, har verkligen gjort sig skyldig till alla dessa och många andra misstag, fel och dumheter. Det oaktat upprätthöll den en kulturell etik, en civiliserad moral och en social sammanhållning, samt gjorde det möjligt för en senare uppenbarelsereligion att kompensera dessa många evolutionära brister.
Utvecklingsreligionen har varit människans dyraste men ojämförligt mest effektiva institution. Människoreligionen kan försvaras endast i ljuset av den evolutionära civilisationen. Om människan inte var den uppstigande produkten av djurevolutionen, så skulle det inte finnas ett berättigande för den beskrivna kursen i religionens utveckling.
Religionen underlättade samlandet av kapital; den främjade vissa slag av arbete; prästernas fritid gynnade konst och kunnande; i sista hand vann människosläktet mycket som följd av dessa forna tiders fel i den etiska tillämpningen. Schamanerna, ärliga och oärliga, blev fruktansvärt dyra, men de var värda allt vad de kostade. De fria yrkena och vetenskapen själv uppkom från de parasitiska prästerskapen. Religionen fostrade civilisationen och medförde samhällelig kontinuitet; den har i alla tider varit den moralbevakande poliskåren. Religionen förde med sig den mänskliga disciplin och självbehärskning som gjorde visdomen möjlig. Religionen är evolutionens effektiva piska som hänsynslöst driver det slöa och lidande människosläktet från dess naturliga tillstånd av intellektuell tröghet framåt och uppåt till förnuftets och visdomens högre nivåer.
Detta helgade arv efter uppstigningen från djurriket, utvecklingsreligionen, måste alltid fortsättningsvis renas och förädlas av den ständiga granskning som uppenbarelsereligionen medför och av den genuina vetenskapens förtärande eld.