Ängslan var ett naturligt sinnestillstånd hos vilden. När män och kvinnor faller offer för en överdriven ängslan återgår de helt enkelt till det tillstånd som var naturligt för deras avlägsna förfäder. När ängslan blir verkligt smärtsam lamslår den aktiviteten och åstadkommer ofelbart evolutionära förändringar och biologiska anpassningar. Smärta och lidande är väsentliga för evolutionens framåtskridande.
Livskampen är så smärtsam att vissa efterblivna stammar alltjämt tjuter och jämrar sig över varje ny soluppgång. Den primitiva människan frågade sig ständigt: ”Vem plågar mig?” Då han inte fann en materiell orsak till sina lidanden tog han till andarna som en förklaring. Så föddes religionen av rädslan för det mystiska, vördnaden för det osynliga och skräcken för det okända. Naturrädslan blev sålunda en faktor i kampen för tillvaron, först på grund av slumpen och sedan på grund av hemlighetsfullheten.
Det primitiva sinnet var logiskt men innehöll få idéer som kunde associeras på ett intelligent sätt; vildens sinne var outbildat, helt naivt. Om en händelse följde på en annan ansåg vilden dem vara orsak och verkan. Det som den civiliserade människan anser för vidskepelse var hos vilden endast ren och skär okunskap. Människosläktet har endast långsamt lärt sig att det inte nödvändigtvis finns ett samband mellan målsättningar och resultat. Människorna börjar först nu inse att tillvarons reaktioner inträder mellan handlingarna och deras följder. Vilden strävar efter att personifiera allt ogripbart och abstrakt, och sålunda personifieras både naturen och slumpen som vålnader—andar—och senare som gudar.
Människan tenderar av naturen att tro det som hon anser vara bäst för sig själv, det som omedelbart eller senare är till fördel för henne; egennyttan fördunklar till stor del logiken. Skillnaden mellan vildens och den civiliserade människans sinne gäller mera innehållet än arten; det är mera en gradskillnad än en kvalitetsskillnad.
Om svårförståeliga ting fortsättningsvis tillskrivs övernaturliga orsaker är det ingenting annat än ett lättjefullt och bekvämt sätt att undvika alla former av hårt intellektuellt arbete. Tur är endast en term som har myntats för att täcka det som i någon tidsålder är oförklarligt i människans tillvaro. Den betecknar de fenomen som människan är oförmögen eller ovillig att klarlägga. Slump är ett ord som anger att människan är för okunnig eller för slö för att bestämma orsakerna. Människorna håller en naturlig händelse för en olycka eller dålig tur endast när de inte har någon vetgirighet och fantasi, när folken saknar initiativ och sinne för äventyr. Utforskandet av livsfenomenen utplånar förr eller senare människans tro på slump, tur och så kallade olyckor och ersätter dem med ett universum där lag och ordning råder och där alla följder föregås av bestämda orsaker. Så blir rädslan för tillvaron ersatt av glädjen över livet.
Vilden betraktade allt i naturen som levande, som besatt av någonting. Den civiliserade människan sparkar och förbannar fortfarande de livlösa föremål som kommer i hennes väg och stöter till henne. Den primitiva människan ansåg ingenting vara en tillfällighet; allting var alltid avsiktligt. För den primitiva människan var ödets domän, turens funktion, andevärlden, alldeles lika oorganiserad och slumpmässig som det primitiva samhället. Turen betraktades som andevärldens nyckfulla och temperamentsfulla reaktion; senare som gudarnas humor.
Alla religioner utvecklades inte från animism. Andra uppfattningar om det övernaturliga fanns samtidigt med animismen, och dessa trosföreställningar ledde också till dyrkan. Naturalismen är inte en religion—den är en följdföreteelse till religionen.