Det stora hotet mot familjelivet är njutningslystnadens hotfullt stigande flod, den moderna nöjesmanin. Det främsta motivet till äktenskapet var förr ekonomiskt; den sexuella dragningen kom i andra hand. Detta äktenskap som grundade sig på självbevarelsedriften ledde till släktets fortplantning och erbjöd samtidigt ett av de mest önskvärda sätten att tillfredsställa det egna njutningsbehovet. Äktenskapet är människosamfundets enda institution som i sig innesluter alla tre stora motiv till att leva.
Ursprungligen var egendomen basinstitutionen för självbevarelsen, medan äktenskapet fungerade som den allenarådande institutionen för fortplantningen. Fastän tillfredsställandet av hungern, lek och humor samt sexuell tillfredsställelse vid vissa tider var njutningsformer, är det ett faktum att de evolverande sedvänjorna inte har lyckats bygga upp någon särskild njutningsinstitution. Då man inte har lyckats utveckla specialiserade förfaranden att åstadkomma angenäma njutningar är följden den att människans alla institutioner är så fullständigt genomsyrade av denna nöjeslystnad. Samlandet av egendom håller på att bli ett medel för att kunna öka alla former av njutningar, medan äktenskapet ofta ses endast som ett medel att förlusta sig. Denna överdrivna hängivelse åt njutningar, denna vitt spridda nöjesmani, utgör nu det största hot som någonsin har riktats mot familjelivets samhälleliga och evolutionära institution, hemmet.
Den violetta rasen förde in ett nytt och endast ofullständigt förverkligat särdrag i människosläktets liv—spelinstinkten i förening med sinnet för humor. Sangikerna och andoniterna hade i någon mån denna instinkt, men det adamiska inslaget höjde denna outvecklade benägenhet till en njutningspotential, en ny och upphöjd njutningsform. Grundtypen av njutning, frånsett tillfredsställandet av hungern, är den sexuella njutningen, och denna form av sinnlig njutning blev enormt mycket starkare då sangikerna och anditerna blandades.
Det ligger en verklig fara i kombinationen av rastlöshet, nyfikenhet, äventyrslust och nöjeslystnad som kännetecknar människoraserna efter anditernas tid. Själens hunger kan inte tillfredsställas av fysiska njutningar. Kärleken till hem och barn ökar inte av en oförnuftig nöjeslystnad. Fastän man uttömmer de möjligheter som finns i konst, färg, ljud, rytm, musik och utsmyckandet av sig själv, kan man inte därmed hoppas på att höja sin själ eller nära sin ande. Fåfänga och mode kan inte bidra till hemmets uppbyggnad och barnens fostran. Stolthet och rivalitet är oförmögna att höja kommande generationers överlevnadsegenskaper.
Alla uppåtgående himmelska varelser åtnjuter vila samt omväxlingsledarnas omvårdnad. All strävan efter hälsosam omväxling och upplyftande tävlingar är sunt. Uppfriskande sömn, vila, rekreation och att delta i alla tidsfördriv som förhindrar ledan i det enformiga är värda mödan. Tävlingsspel, berättandet av historier och även smaken av god mat kan tjäna som njutningsformer. (När ni använder salt till att smaksätta maten, stanna då upp och begrunda att människan under nästan en miljon år kunde få salt endast genom att doppa sin föda i askan.)
Låt människan roa, låt människorasen finna nöje på otaliga sätt, låt det evolutionära människosläktet utforska alla former av legitima njutningar, frukterna från den långa uppåtgående biologiska kampen. Människan har väl förtjänat vissa av sina nutida glädjekällor och nöjen. Håll blicken väl riktad mot målet för den slutliga bestämmelsen! Nöjena är verkligen ödesdigra om de lyckas förinta egendom, som har blivit institutionen för självbevarandet. Njutningarna har verkligen kostat ett fatalt pris om de leder till äktenskapets kollaps, familjelivets förfall och hemmets förintelse—hemmet, som är människans högsta evolutionära förvärv och civilisationens enda hopp om fortbestånd.
[Framfört av serafernas ledare stationerad på Urantia.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.