Parbildningen mellan könen är instinktiv, barnen är den naturliga följden, och familjen får sålunda automatiskt sin tillvaro. Sådana som familjerna i en ras eller nation är, sådant är dess samhälle. Om familjerna är goda är samhället likaså gott. Den stora kulturella stabiliteten bland de judiska och de kinesiska folken beror på styrkan i deras familjegrupper.
Kvinnans instinkt att älska och vårda barnen bidrog till att göra henne till den part som var intresserad av att främja äktenskap och en primitiv form av familjeliv. Mannen tvingades att bygga upp ett hem endast av trycket från de senare sedvänjorna och sociala konventionerna; det tog länge för honom att intressera sig för äktenskapet och hemmet då den sexuella akten inte medför några biologiska följder för honom.
Det sexuella förhållandet hör till naturens ordning, men äktenskapet är en samhällelig företeelse och har alltid reglerats av sedvänjorna. Sedvänjorna (religiösa, moraliska och etiska) stabiliserar tillsammans med egendom, stolthet och ridderlighet äktenskaps- och familjeinstitutionerna. Närhelst sedvänjorna vacklar, vacklar också stabiliteten i hem- och äktenskapsinstitutionen. Äktenskapet är nu på väg ut från egendomsstadiet och in i det personliga skedet. Fordom skyddade mannen kvinnan för att hon var hans egendom, och hon lydde av samma orsak. Utan hänsyn till systemets meriter i övrigt gav det åtminstone stabilitet. Nu betraktas kvinnan inte längre som egendom, och nya sedvänjor avsedda att stabilisera äktenskaps- och heminstitutionen håller på att uppkomma:
1. Religionens nya roll—undervisningen om att föräldraerfarenheten är väsentlig, idén om att avla kosmiska medborgare, en utvidgad förståelse av avlandets privilegium—att ge söner åt Fadern.
2. Vetenskapens nya roll—avlandet blir allt mera frivilligt, underställt människans kontroll. I forna tider garanterade bristen på insikt att det föddes barn utan att man alls önskade sig dem.
3. Den nya inverkan av njutningslockelser—här kommer en ny faktor in i folkens fortlevnad; forntidens människa satte oönskade barn ut till att dö, nutida människor vägrar att skaffa sig dem.
4. Föräldrainstinktens stärkande. Varje generation tenderar nu att från släktets fortplantande ström av individer avlägsna dem hos vilka föräldrainstinkten inte är tillräckligt stark för att garantera avlandet av barn, blivande föräldrar till följande generation.
Hemmet som institution, ett kompanjonskap mellan man och kvinna, daterar sig närmare bestämt från tiderna i Dalamatia, för omkring en halv miljon år sedan. Andons och hans närmaste efterkommandes monogama levnadssätt hade övergetts långt tidigare. Familjelivet var emellertid inte mycket att skryta med före noditernas och senare adamiternas tider. Adam och Eva utövade ett bestående inflytande på hela mänskligheten: för första gången i världens historia såg man nämligen i lustgården män och kvinnor som arbetade sida vid sida. Edens ideal, hela familjen som trädgårdsmästare, var en ny idé på Urantia.
Den tidiga familjen omfattade en besläktad arbetsgrupp, inklusive slavarna, där alla levde i en och samma bostad. Äktenskap och familjeliv har inte alltid motsvarat varandra, men de har av nödvändighet varit nära sammanbundna. Kvinnan har alltid velat ha en enskild familj, och till slut fick hon sin vilja igenom.
Kärlek till avkomman är nästan universell, och den har ett avgjort värde för fortlevnaden. Forntidens människor offrade alltid moderns intresse för barnets välfärd. En eskimåmor slickar till och med fortfarande sin baby i stället för att tvätta den. Primitiva tiders mödrar matade och skötte sina barn endast när barnen var mycket unga; likt djuren övergav de dem så snart barnen växte upp. Bestående och fortgående mänskliga sammanslutningar har aldrig grundats på enbart biologisk tillgivenhet. Djuren älskar sina ungar; människan—den civiliserade människan—älskar även sina barnbarn. Ju högre civilisation desto större är föräldrarnas glädje över sina barns framåtskridande och framgång; på så sätt uppkommer den nya och högre stoltheten över namnet.
De stora familjerna bland forntida folk byggde inte nödvändigtvis på tillgivenhet. Man önskade sig många barn emedan:
1. De var värdefulla som arbetare.
2. De var en ålderdomstrygghet.
3. Döttrar kunde säljas.
4. Familjestoltheten krävde större spridning åt namnet.
5. Söner innebar skydd och försvar.
6. Fruktan för spöken orsakade en skräck för att vara ensam.
7. Vissa religioner fordrade efterkommande.
Dyrkare av förfäderna ser avsaknaden av söner som den största olyckan i tid och evighet. Mer än allt annat önskar de sig söner som kan tjänstgöra vid högtidligheterna efter deras död, som kan offra de offergåvor som krävs för andens färd genom andelandet.
Bland forntida vildar påbörjades barnens disciplinerande mycket tidigt. Barnet insåg tidigt att olydnad betydde olycklig utgång eller rentav döden, precis som för djuren. Det är civilisationens beskyddande av barnet från de naturliga följderna av ett dumt beteende som bidrar så mycket till den nutida upproriskheten.
Eskimåbarnen utvecklas väl med så litet disciplin och tuktan helt enkelt för att de av naturen är fogliga små djur. Både de röda och gula människornas barn är nästan lika lätthanterliga. Bland de folk som har arv från anditerna är barnen inte lika lugna. Dessa mera fantasirika och äventyrslystna ungar behöver mera undervisning och disciplin. De nutida problemen vid barnuppfostran har allt mer förvärrats av följande omständigheter:
1. Den höggradiga blandningen av raserna.
2. Konstgjord och ytlig utbildning.
3. Barnets oförmåga att tillägna sig kultur genom att imitera föräldrarna—föräldrarna är borta från familjekretsen en så stor del av tiden.
Forna tiders idéer om familjedisciplin var biologiska och uppkom av insikten om att det var föräldrarna som skapade barnets existens. Familjelivets avancerade ideal håller på att leda till uppfattningen att det att paret ställer barn till värden medför, istället för vissa föräldrarättigheter, det största ansvaret i människans tillvaro.
Civilisationen anser att föräldrarna tar på sig alla skyldigheter och att barnet har alla rättigheter. Barnets respekt för sina föräldrar uppkommer inte av vetskapen om att barnets födsel medför skyldigheter för föräldrarna, utan barnets respekt växer naturligt till sig som resultat av den skötsel, undervisning och tillgivenhet som kärleksfullt ges för att hjälpa barnet att vinna livets kamp. Den sanna föräldern är inbegripen i ett ständigt tjänande och vårdande som det förnuftiga barnet lär sig att inse och uppskatta.
Under det nuvarande industriella och urbana tidsskedet utvecklas äktenskapsinstitutionen längs nya ekonomiska riktlinjer. Familjelivet har blivit allt dyrare, och barnen som förr var en tillgång har blivit en ekonomisk belastning. Själva civilisationens trygghet vilar dock fortfarande på den växande villigheten hos en generation att investera i välfärden för följande och framtida generationer. Varje försök att överföra föräldraansvaret till stat eller kyrka kommer att visa sig ödesdigert för civilisationens välgång och framåtskridande.
Äktenskapet, inklusive barn och därav följande familjeliv, stimulerar människonaturens högsta potentialer och erbjuder samtidigt en idealisk kanal för att uttrycka dessa upplivade egenskaper hos den dödligas personlighet. Familjen ombesörjer den biologiska fortplantningen av människosläktet. Hemmet är den naturliga sociala arena där etiken i det broderskap som bygger på blodsband kan begripas av de uppväxande barnen. Familjen är den grundenhet för broderskapet där föräldrar och barn lär sig de tålamodets, altruismens, toleransens och överseendets läxor som är så väsentliga för att förverkliga broderskapet bland alla människor.
Människosamhället skulle bli mycket bättre om de civiliserade folken mera allmänt återgick till anditernas sed att hålla familjerådslag. De tillämpade inte den patriarkaliska eller enväldiga formen av familjestyre. De var mycket broderliga och sällskapliga och diskuterade fritt och öppet alla förslag och regleringar som gällde familjen. De var idealiskt broderliga i allt sitt familjestyre. I en idealisk familj höjs den ömsesidiga tillgivenheten mellan barn och föräldrar av den broderliga hängivenheten.
Familjelivet är uppammaren av en äkta moralitet, upphovet till medvetandet om pliktskyldigheten. Familjelivets ofrivilliga personförhållanden stabiliserar personligheten och stimulerar dess tillväxt genom tvånget av nödvändig anpassning till andra och olikartade personligheter. Av ännu större betydelse är det att en verklig familj—en god familj—avslöjar för de barnalstrande föräldrarna attityden hos Skaparen till hans barn, samtidigt som sådana sanna föräldrar ger sina barn den första uppfattningen, i en lång serie av allt mer himmelska avslöjanden, om Paradisförälderns kärlek till alla barn i universum.