Under äktenskapets tidiga historia hörde de ogifta kvinnorna till stammens män. Senare hade en kvinna endast en man åt gången. Detta bruk att ha en man åt gången var det första steget bort från lössläpptheten inom flocken. Medan en kvinna tilläts ha endast en man kunde hennes man bryta dessa tillfälliga förbindelser efter eget gottfinnande. Dessa löst reglerade förbund var emellertid det första steget till att leva parvis till skillnad från flockvis. Under detta stadium av äktenskapets utveckling hörde barnen vanligen till modern.
Nästa steg i giftermålsutvecklingen var gruppäktenskapet. Denna kollektiva fas i äktenskapet måste ingå som en mellanform i familjelivets utveckling emedan äktenskapssedvänjorna ännu inte var tillräckligt starka för att göra parförhållandena bestående. Äktenskapen mellan bror och syster hörde till denna grupp; fem bröder från en familj kunde gifta sig med fem systrar från en annan familj. Över hela världen utvecklades de lösare formerna av kommunala äktenskap så småningom till olika typer av gruppäktenskap. Dessa gruppförbund reglerades till stor del av totemsedvänjorna. Familjelivet utvecklades långsamt och säkert emedan reglerandet av sexuallivet och äktenskapet gynnade fortbeståndet av stammen själv genom att garantera att ett större antal barn överlevde.
Bland de mera avancerade stammarna gav gruppäktenskapen så småningom vika för de uppkommande formerna av månggifte som blev vanliga—äktenskap med många hustrur och äktenskap med många män. Äktenskap med många män var dock aldrig vanliga och begränsade sig vanligen till drottningar och rika kvinnor. Dessutom var det vanligen ett arrangemang inom familjen, en hustru för flera bröder. Kastbaserade och ekonomiska begränsningar gjorde det ibland nödvändigt för flera män att nöja sig med en enda hustru. Även då var det sed att hustrun gifte sig med en enda, medan de övriga tolererades obestämt som ”farbröder” till de gemensamma efterkommande.
Den judiska seden, som krävde att en man förenade sig med sin avlidne brors änka för att ”skaffa avkomma åt sin broder”, var sed i mer än hälften av den forntida världen. Detta var en kvarleva från den tid då giftermålet var en angelägenhet som gällde släkten hellre än en förening mellan individer.
Inom äktenskapet som en institution omfattande flera hustrur har man under olika tider känt till fyra olika slag av hustrur:
1. De ceremoniella eller legala hustrurna.
2. Hustrur tagna enligt tillgivenhet och tillåtelse.
3. Konkubiner, kontraktshustrur.
4. Slavhustrur.
Egentliga äktenskap med många hustrur, där alla hustrur har samma ställning och alla barn är jämlika, har varit mycket sällsynta. Även vid månggifte dominerades hemmet vanligen av den främsta hustrun, statuspartnern. Hon ensam fick den rituella bröllopsceremonin, och endast en sådan köpt eller med hemgift utrustad makas barn kunde ärva, om ej annorlunda hade överenskommits med statushustrun.
Statushustrun var inte nödvändigtvis kärlekshustru. Under forna tider var hon det vanligen inte. Kärlekshustrun eller hjärtevännen framträdde först efter det att raserna hade utvecklats ansenligt och särskilt sedan de evolutionära raserna hade blandats med noditerna och adamiterna.
Tabuhustrun—en enda hustru med legal ställning—gav upphov till konkubinseder. Enligt dessa sedvänjor kunde en man ha endast en hustru, men han kunde upprätthålla sexuella förbindelser med ett godtyckligt antal konkubiner. Konkubinatet var ett trappsteg mot engifte, det första steget bort från äktenskapet med regelmässigt många hustrur. Bland judar, romare och kineser var konkubinerna ofta hustruns tjänarinnor. Senare betraktades den legala hustrun, såsom hos judarna, som mor till alla barn som föddes åt den äkta mannen.
De forna tabuna mot sexuella förhållanden med en havande eller ammande hustru tenderade storligen att främja äktenskapet med många hustrur. De primitiva tidernas kvinnor åldrades mycket tidigt på grund av täta födslar i förening med hårt arbete. (Dessa överansträngda kvinnor lyckades hålla sig vid liv endast därför att de sattes i avskildhet en vecka varje månad, då de inte väntade barn.) En sådan hustru blev ofta trött på att föda barn och brukade be sin man att ta en andra och yngre hustru, en som kunde hjälpa till både genom att föda barn och i hushållsarbetet. De nya hustrurna hälsades därför vanligen med glädje av de äldre makorna. Det fanns ingenting som liknade sexuell svartsjuka.
Antalet hustrur begränsades endast av mannens förmåga att försörja dem. Förmögna och dugliga män önskade sig ett stort antal barn, och då barnadödligheten var mycket stor krävdes en hel samling av hustrur för att bygga upp en stor familj. Många av dessa tilläggsmakor var endast arbetare, slavhustrur.
Människans seder utvecklas, men mycket långsamt. Avsikten med ett harem var att bygga upp en stark och talrik grupp blodsförvanter som stöd för tronen. En viss hövding blev en gång övertygad om att han inte skulle hålla sig med ett harem, utan nöja sig med en enda hustru. Därför upplöste han genast sitt harem. De missnöjda makorna begav sig till sina föräldrahem, och deras sårade släktingar drog i vredesmod ut mot hövdingen och gjorde sig genast av med honom.