Mycket tidigt märkte vilden att rasblandning förbättrade de efterkommandes kvalitet. Inte så att avel inom gruppen alltid skulle ha varit illa, men avel utom gruppen gav alltid ett jämförelsevis bättre resultat. Därför tenderade sedvänjorna att utkristallisera restriktioner för sexuella förhållanden mellan nära släktingar. Man insåg att avel utom gruppen avsevärt ökade den selektiva möjligheten till variation och framsteg för evolutionen. De utom gruppen avlade individerna var mångsidigare och hade större förmåga att överleva i en fientlig värld; de som gifte sig inom gruppen försvann så småningom tillsammans med sina sedvänjor. Allt detta var en långsam utveckling. Vilden funderade inte medvetet på sådana problem. De senare, framåtskridande folken gjorde det, och de gjorde också den iakttagelsen att allmän svaghet ibland blev resultatet av långt driven inavel.
Fastän inavel bland goda ätter ibland ledde till uppbyggandet av starka stammar, gjorde de särskilt slående fallen av dåliga resultat från inavel mellan ärftligt svaga individer ett kraftigare intryck på människans sinne, vilket ledde till att sedvänjorna när de utvecklade sig allt mera föreskrev tabun för alla giftermål mellan nära släktingar.
Religionen har länge varit en effektiv barriär mot äktenskap utanför det egna samfundet. Många religiösa läror har förbjudit äktenskap utanför tron. Kvinnan har vanligen gynnat seden att gifta sig inom den egna gruppen, mannen utanför gruppen. Egendomen har alltid inverkat på äktenskapet, och ibland när man har försökt hålla egendomen inom klanen har sedvänjor uppkommit som har krävt att kvinnorna väljer sin man från sin fars stam. Regler av detta slag ledde till att äktenskapen mellan kusiner ökade kraftigt. Giftermål inom den egna gruppen praktiserades också i ett försök att bevara yrkeshemligheter. Skickliga yrkesmän försökte hålla sitt yrkeskunnande inom familjen.
När högrestående grupper blev isolerade återgick de alltid till giftermål med blodsförvanter. Noditerna var i över hundrafemtio tusen år en av de stora grupper som gifte sig inom den egna rasen. Senare tiders seder att gifta sig inom den egna kretsen påverkades mycket av traditionerna hos den violetta rasen, där giftermålen till en början av nödtvång måste ske mellan bror och syster. Äktenskap mellan bror och syster var vanliga i det forna Egypten, Syrien, Mesopotamien och överallt i de länder där anditerna en gång bodde. Egyptierna praktiserade länge äktenskap mellan bror och syster i ett försök att hålla det kungliga blodet rent, en sed som levde kvar ännu längre i Persien. Bland mesopotamierna var kusinäktenskap före Abrahams tid obligatoriska. Kusiner hade förstahandsrätt att gifta sig med kusiner. Abraham själv gifte sig med sin halvsyster, men sådana förbund var inte tillåtna enligt judarnas senare sedvänjor.
Det första steget bort från giftermål mellan bror och syster kom med de sedvänjor som godkände flera hustrur, emedan systerhustrun vanligen övermodigt dominerade den andra eller de andra hustrurna. En del stamseder förbjöd giftermål med en avliden brors änka men krävde att den bror som var vid liv skulle avla barn åt sin bortgångne bror. Det finns ingen biologisk instinkt mot någon grad av gifte inom släkten. Dessa restriktioner är helt en fråga om tabun.
Att gifta sig utanför det egna samfundet blev slutligen förhärskande emedan mannen föredrog det. Att få en hustru utifrån garanterade större frihet från hustruns släktingar. Nära bekantskap leder till ringaktning. När det individuella valet började dominera parbildningen blev det därför sed att välja sin partner utanför stammen.
Många stammar förbjöd till slut äktenskap inom klanen. Andra begränsade parbildningen till vissa kaster. Tabut mot giftermål med en kvinna som hörde till ens egen totem gav impuls till bruket att stjäla kvinnor från grannstammarna. Senare reglerades giftermålen mera enligt bostadsort än släktskap. Det fanns många steg i de endogama äktenskapens utveckling till det nutida bruket av exogami. Ännu efter det att tabut vilade över endogama äktenskap för vanligt folk tilläts hövdingar och kungar gifta sig med nära släktingar för att hålla det kungliga blodet outspätt och rent. Sedvänjorna har vanligen tillåtit suveräna härskare vissa friheter i sexuella sammanhang.
Anditfolkens senare framträdande på scenen påverkade betydligt viljan hos sangikrasernas människor att gifta sig utanför sin egen stam. Det var emellertid inte möjligt för äktenskap utanför den egna stammen att bli vanligt förekommande förrän grupper som levde i närheten av varandra hade lärt sig att leva någotsånär i fred.
Exogama äktenskap var i sig ägnade att främja freden. Giftermål mellan stammarna minskade fientligheterna. Äktenskap utanför stammen ledde till samverkan mellan stammarna och till militärallianser. Sådana äktenskap blev förhärskande emedan de medförde ökad styrka; de byggde upp nationen. De exogama äktenskapen gynnades också avsevärt av ökade handelskontakter. Äventyr och upptäcktsfärder bidrog till att utvidga parningsgränserna och underlättade avsevärt korsbefruktningen mellan rasernas kulturer.
De annars oförklarliga inkonsekvenserna bland de olika rasernas giftermålsföreskrifter beror till stor del på denna sed att gifta sig utanför stammen med därtill hörande stölder och köp av hustrur från främmande stammar, vilket allt ledde till en sammanblandning av de skilda stamsederna. Att dessa tabun beträffande endogama äktenskap var sociologiska och inte biologiska illustreras väl av tabut mot äktenskap inom hela den släkt som omfattade många slag av släktskap via giftermål och som inte representerade några som helst blodsband.