Äktenskapet har alltid varit nära anknutet till både egendom och religion. Egendomen har gett äktenskapet stabilitet, religionen har gett moral.
Äktenskapet under de första tiderna var en investering, en ekonomisk spekulation; det var mera en affärsangelägenhet än ett kurtisförhållande. Forntidens människor gifte sig med tanke på gruppens fördel och välfärd; därför planerades och arrangerades deras äktenskap av gruppen, deras föräldrar och de äldste. Att egendomsbestämmelserna effektivt stabiliserade äktenskapsinstitutionen framgår därav att äktenskapen var mera bestående bland forna tiders stammar än de är bland många nutida folk.
Då civilisationen framskred och privategendomen fick större betydelse för sedvänjorna, blev stöld ett stort brott. Äktenskapsbrott ansågs vara en form av stöld, ett inkräktande på makens egendomsrättigheter. Därför nämns det inte separat i äldre lag och sedvanerätt. Kvinnan började sitt liv som sin fars egendom, han överförde äganderätten till hennes make och alla legaliserade sexuella förhållanden uppkom ur dessa förutvarande egendomsrättigheter. I Gamla Testamentet behandlas kvinnor som en form av egendom; enligt Koranens undervisning är de lägrestående. Mannen hade rätt att låna sin hustru till en vän eller gäst, och denna sed finns fortfarande kvar bland vissa folk.
Nutidens sexuella svartsjuka är inte medfödd; den är en produkt av sedvänjorna som har utvecklat sig. Mannen under de första tiderna vakade inte misstänksamt över sin hustru; han vaktade bara sin egendom. Orsaken till att de sexuella reglerna var strängare för hustrun än för mannen kom sig av att hennes sexuella otrohet involverade frågorna om härstamning och arv. Mycket tidigt under civilisationens gång råkade det utomäktenskapliga barnet i vanrykte. Till en början straffades endast kvinnan för äktenskapsbrott. Senare föreskrev sedvänjorna också tuktan av hennes partner, och under långa tidsåldrar hade den förolämpade maken eller beskyddande fadern full rätt att döda den manliga inkräktaren. Nutida folk har kvar dessa sedvänjor som enligt oskriven lag tillåter brott enligt så kallad hederskod.
Eftersom kyskhetstabut hade sin uppkomst som en del av egendomsföreskrifterna gällde det först endast gifta kvinnor men inte ogifta flickor. Under senare år var det mera fadern än friaren som krävde kyskhet. En jungfru var en kommersiell tillgång för fadern—man fick ett högre pris för henne. Då kyskheten blev mer efterfrågad blev det brukligt att betala fadern en brudpenning som erkänsla för att han vederbörligen hade uppfostrat en orörd dotter för den blivande äkta mannen. När denna idé om kvinnans kyskhet väl hade fått sin början fick den ett sådant grepp om människosläktena att det blev brukligt att bokstavligen sätta flickorna i bur, att faktiskt hålla dem fängslade i åratal för att garantera deras jungfrulighet. Så gav dessa nyare normer och jungfrutester automatiskt upphov till de professionella klasserna av prostituerade. De var de förkastade brudarna, kvinnor som av brudgummarnas mödrar inte befanns vara jungfrur.