Stammarna i norra Europa blev ständigt förstärkta och förbättrade av den jämna flyttningsströmmen från Mesopotamien via Turkestans och södra Rysslands områden, och när den sista vågen av anditer till häst sköljde över Europa fanns det redan i denna region flera människor med arvsanlag från anditerna än i hela den övriga världen.
I tre tusen år hade de norra anditerna sitt militära högkvarter i Danmark. Från denna medelpunkt utgick en följd av erövringsvågor som blev allt mindre anditiska och allt mera vita när de mesopotamiska erövrarna under århundradenas lopp slutligt blandades med de erövrade folken.
Medan den blå människan hade absorberats i norr och till slut dukade under för anfallen från de vita kavalleristerna som trängde in i söder, mötte de framryckande stammarna av den blandade vita rasen ett ihärdigt och långvarigt motstånd från Cro-Magnonmänniskorna, men högre intelligens och ständigt ökande biologiska reserver gjorde det möjligt för dem att utplåna den äldre rasen.
De avgörande slagen mellan den vita människan och den blå människan utkämpades i dalen vid Sommefloden. Här gjorde den blå rasens bästa folk bittert motstånd mot de söderut drivande anditerna, och i över fem hundra år försvarade dessa Cro-Magnonmänniskor med framgång sina territorier innan de dukade under för de vita inkräktarnas överlägsna militära strategi. Tor, den segerrika befälhavaren för de norra arméerna i det sista slaget vid Somme, blev de norra vita stammarnas hjälte och vördades senare som en gud av vissa bland dem.
De av den blå människans fästen som längst höll ut fanns i södra Frankrike, men det sista stora militära motståndet övervanns vid Somme. Den senare erövringen fortgick genom kommersiell penetrering, befolkningstryck längs floderna och ständigt ingifte med de högrestående, i förening med ett skoningslöst utrotande av de lägrestående.
När stamrådet bestående av anditernas äldste hade bedömt en lägrestående krigsfånge som oduglig överlämnades han under omfattande ceremonier till schamanprästerna som följde honom till floden och utförde invigningsriterna för färden till de ”sälla jaktmarkerna”—nedsänkning till döds. På detta sätt utrotade de vita inkräktarna i Europa alla folk som de mötte som inte snabbt upptogs i deras egna led, och sålunda fick den blå rasen sitt slut—och det gick fort.
De blå Cro-Magnonmänniskorna bildade den biologiska grundvalen för de nutida europeiska raserna, men de har fortlevt endast som de absorberades av de senare och manbara erövrarna av deras hemländer. Den blå rasen bidrog med många robusta och stadiga drag och mycken fysisk styrka till de vita raserna i Europa, men de blandade europeiska folkens humor och skapande fantasi härstammar från anditerna. Denna förening av anditer och blå människor, som gav upphov till de norra vita raserna, ledde till en omedelbar försämring av anditernas civilisation, en tillbakagång av övergående natur. Till slut manifesterade sig den latenta överlägsenheten hos dessa barbarer från norr och kulminerade i dagens europeiska civilisation.
Omkring år 5000 f.Kr. hade de evolverande vita rasgrupperna blivit dominerande över hela norra Europa, medräknat norra Tyskland, norra Frankrike och de Brittiska öarna. Centraleuropa behärskades för en tid av de blå människorna och de rundskalliga andoniterna. De senare bodde främst i Donaudalen och undanträngdes aldrig helt av anditerna.