För omkring femton tusen år sedan kom ett ansenligt antal anditer genom bergspasset Ti Tao och spred sig ut över dalen vid Gula flodens övre lopp bland de kinesiska bosättningarna i Kansu. Snart trängde de österut till Honan där de mest progressiva bosättningarna fanns. Denna infiltrering västerifrån var ungefär till hälften andonitisk och till hälften anditisk.
De norra kulturcentren längs Gula floden hade alltid varit mera progressiva än de södra bosättningarna vid Jangtse. Inom några tusen år efter det att till och med detta lilla antal av dessa högrestående dödliga hade anlänt, hade bosättningarna längs Gula floden kämpat sig förbi byarna vid Jangtse och uppnått en avancerad ställning i förhållande till bröderna i söder, en ställning som de har bibehållit allt sedan dess.
Det var inte det att det fanns så många anditer eller att deras kultur var så överlägsen, utan det att sammansmältningen med dem gav upphov till ett mera mångsidigt folk. De nordliga kineserna fick just tillräckligt med anditernas arvsmassa för att milt stimulera deras naturligt dugliga sinne, men inte så mycket att det skulle ha tänt i dem den rastlösa, utforskningsinriktade nyfikenheten som är så karakteristisk för de nordliga vita släktena. Detta mera begränsade tillskott av anditiska arvsanlag störde inte mycket sangiktypens medfödda stabilitet.
De senare vågorna av anditer förde med sig vissa av de kulturella framstegen från Mesopotamien. Detta är i synnerhet sant beträffande de sista migrationsvågorna från väster. De förbättrade avsevärt förfarandena inom ekonomi och undervisning bland de nordliga kineserna. Fastän deras inflytande på den gula rasens religiösa kultur var kortlivat, bidrog deras efterkommande mycket till ett senare andligt uppvaknande. Men anditernas traditioner om Edens och Dalamatias skönhet influerade helt visst de kinesiska traditionerna; tidiga kinesiska legender lokaliserar ”gudarnas land” i väster.
Det kinesiska folket började inte bygga städer och ägna sig åt hantverksproduktion förrän efter år 10.000 f.Kr., sedan klimatförändringarna i Turkestan hade inträffat och de senare anditimmigranterna hade anlänt. Tillskottet av detta nya blod medförde inte så mycket nytt för den gula människans civilisation, men det stimulerade den snabba vidareutvecklingen av de latenta tendenserna hos de högrestående kinesiska släktena. Från Honan till Shensi började potentialerna till en avancerad civilisation bära frukt. Metallbearbetning och alla hantverksfärdigheter daterar sig från dessa tider.
Likheterna mellan vissa av de tidiga kinesiska och mesopotamiska metoderna i fråga om tideräkning, astronomi och offentlig förvaltning kommer sig av handelsförbindelserna mellan dessa två långt från varandra belägna center. Kinesiska handelsmän färdades redan på sumerernas tid längs landvägarna genom Turkestan till Mesopotamien. Detta utbyte var inte ensidigt—Eufratdalen hade ansenlig nytta av det, liksom även folken på slättlandet vid Ganges. Men klimatförändringarna och nomadernas invasioner under det tredje årtusendet f.Kr. minskade betydligt volymen av den handel som gick längs karavanvägarna i Centralasien.