Någon tid efter det att de expanderande kineserna hade drivit den röda människan över till Nordamerika röjde de undan andoniterna från floddalarna i Ostasien och drev dem mot norr in i Sibirien och mot väster in i Turkestan, där de snart skulle komma i kontakt med anditernas högrestående kultur.
I Burma och på Indokinas halvö blandades och förenades den indiska och den kinesiska kulturen och åstadkom de civilisationer som följde på varandra i dessa regioner. Här hade den försvunna gröna rasen bevarats i större proportion än någon annanstans i världen.
Många olika raser bodde på öarna i Stilla havet. I allmänhet upptogs de södra och då mera omfattande öarna av folk som hade en stor procent av de gröna och indigofärgade rasernas blod. De norra öarna hölls av andoniter och senare av släkten med en stor proportion gula och röda raselement. Det japanska folkets förfäder fördrevs från fastlandet först omkring år 12.000 f.Kr., då en kraftig utbredning av de norra kinesiska stammarna längs kusten söderut fördrev dem från deras boplatser. Deras slutliga utvandring berodde inte så mycket på befolkningstrycket som på initiativ av en hövding som de började anse vara en gudomlig person.
Likt folken i Indien och Levanten grundade den gula människans segerrika stammar sina första center längs kusten och upp längs floderna. Bosättningarna vid kusten klarade sig dåligt under senare år då tilltagande översvämningar och flodernas skiftande utflöden gjorde låglandets städer obeboeliga.
För tjugo tusen år sedan hade kinesernas förfäder byggt upp ett dussin starka center för en enkel kultur och lärdom, i synnerhet längs Gula floden och Jangtse. Nu började dessa center få förstärkning av att det anlände en jämn ström av högrestående blandade folk från Sinkiang och Tibet. Flyttningen från Tibet till Jangtsedalen var inte så omfattande som den i norr, inte heller var de tibetanska centren lika avancerade som de centren som fanns i Tarim-sänkan. Men bägge flyttningsrörelserna förde en viss mängd av det anditiska blodet österut till bosättningarna vid floderna.
Den forntida gula rasens överlägsenhet kom sig av fyra viktiga faktorer:
1. Genetiska. Olikt sina blå kusiner i Europa hade både den röda och den gula rasen till stor del undgått att uppblandas med odugliga människoelement. De norra kineserna, som redan hade förstärkts av små mängder högrestående röda och andoniska raselement, skulle snart få fördelen av ett ansenligt tillskott av anditiskt blod. Kineserna i söder var inte lika lyckosamma i detta avseende, och de hade länge lidit av att ha absorberat mycket av den gröna rasen, medan de senare skulle komma att ytterligare försvagas av att lägrestående folk, som hade trängts ut från Indien av dravida-anditernas invasion, i stora skaror trängde in i landet. I dagens Kina finns en avgjord skillnad mellan raserna i norr och i söder.
2. Samhälleliga. Den gula rasen lärde sig tidigt värdet av inbördes fred. Den interna fredligheten främjade folkökningen tillräckligt för att garantera att deras civilisation spred sig till många miljoner människor. Från år 25.000 till 5000 f.Kr. fanns den högsta masscivilisationen på Urantia i mellersta och norra Kina. Den gula människan var den första som uppnådde raslig solidaritet—den första som åstadkom en kulturell, samhällelig och politisk civilisation i stor skala.
Kineserna omkring år 15.000 f.Kr. var aggressiva militarister; de hade inte försvagats av en överdriven vördnad för det förgångna, och då de till antalet var under tolv miljoner bildade de en kompakt helhet och talade samma språk. Under denna tidsålder byggde de upp en verklig nation, mycket mera enad och homogen än deras politiska unioner under historisk tid.
3. Andliga. Under den tidsålder då anditernas flyttningsrörelser pågick hörde kineserna till de mera andliga folken på jorden. Då de så länge hade hållit fast vid dyrkan av den Enda Sanningen, som Singlangton hade förkunnat, höll detta dem före de flesta andra raser. Stimulansen från en progressiv och avancerad religion är ofta den avgörande faktorn i den kulturella utvecklingen; medan Indien tynade av kämpade sig Kina fram under den livgivande stimulansen av en religion som omhuldade sanningen som den högsta Gudomen.
Denna dyrkan av sanningen uppmuntrade till att undersöka och utan fruktan utforska naturens lagar och människosläktets potentialer. Kineserna var ännu för sex tusen år sedan ivriga utforskare och energiska i sin strävan efter sanning.
4. Geografiska. Kina skyddas av bergen i väster och Stilla havet i öster. Endast i norr var vägen öppen för anfall, och från den röda människans tid ända till ankomsten av anditernas senare efterkommande fanns det inga aggressiva rasgrupper i norr.
Hade det inte varit för bergshindren och den senare nedgången i den andliga kulturen, skulle den gula rasen utan tvivel ha dragit till sig större delen av anditernas migrationer från Turkestan och skulle otvivelaktigt snart ha dominerat världscivilisationen.