Medan berättelsen om Indien redogör för hur anditerna erövrade landet och till slut försvann i de äldre evolutionära folkens hav, gäller berättelsen om Ostasien närmast första gradens sangikraser, i synnerhet den röda människan och den gula människan. Dessa två raser undgick till stor del att uppblandas med neandertalarnas försämrade släktdrag som i så stor utsträckning fördröjde den blå människans utveckling i Europa, och bevarade sålunda den högrestående potentialen hos första gradens sangiktyp.
Fastän de tidiga neandertalarna var utspridda över hela Eurasiens bredd, var den östra flanken mera fördärvad av försämrade inslag från djurvärlden. Dessa typer av undermänniskor drevs söderut av den femte glaciären, samma istäcke som så länge blockerade sangikernas inflyttning till östra Asien. När den röda människan flyttade mot nordost och kringgick de indiska högländerna fann hon nordöstra Asien fritt från dessa typer av undermänniskor. De röda rasgrupperna uppnådde stamorganisation tidigare än något annat folk, och de var de första som flyttade bort från sangikernas centralasiatiska centrum. Neandertalarnas lägrestående raselement förintades eller fördrevs från fastlandet av de gula stammarna som emigrerade senare. Den röda människan hade haft herraväldet i Ostasien i nästan hundra tusen år innan de gula stammarna anlände.
För över tre hundra tusen år sedan anlände huvuddelen av den gula rasen till Kina söderifrån längs kusten. Varje årtusende trängde de allt längre in i landet, men de kom inte i kontakt med sina migrerande tibetanska bröder förrän relativt nyligen.
Det växande befolkningstrycket fick den gula rasen på dess väg norrut att tränga in på den röda människans jaktmarker. Detta inkräktande i förening med naturlig raslig fiendskap ledde till tilltagande fientligheter, och sålunda började den avgörande kampen om de bördiga markerna i Bortre Asien.
Berättelsen om denna tidsålderslånga kamp mellan den röda och den gula rasen är ett epos i Urantias historia. I över två hundra tusen år utkämpade dessa två högrestående raser ett bittert och oupphörligt krig. I de tidigare striderna hade de röda människorna vanligen framgång, och deras krigares räder spred förödelse bland de gula bosättningarna. Den gula människan var emellertid en god elev när det gällde krigskonsten, och hon uppvisade tidigt en märkbar förmåga att leva i fred med sina landsmän. Kineserna var de första som lärde sig att enighet ger styrka. De röda stammarna fortsatte sina inbördes konflikter, och snart började de lida upprepade nederlag vid de aggressiva anfallen från de obarmhärtiga kineserna som fortsatte sin obevekliga marsch mot norr.
För hundra tusen år sedan kämpade den röda rasens decimerade stammar med ryggen mot den retirerande isen från den sista glaciären, och när landpassagen österut över Berings näs blev framkomlig var dessa stammar inte sena att överge den asiatiska kontinentens ogästvänliga kuster. Det är åttiofem tusen år sedan de sista av de renrasiga röda människorna avlägsnade sig från Asien, men den långa kampen lämnade sin genetiska prägel på den segrande gula rasen. Folken i norra Kina samt andoniterna i Sibirien assimilerade mycket av det röda släktet och fick en avsevärd fördel därav.
Indianerna i Nordamerika kom aldrig i kontakt med ens anditättlingarna till Adam och Eva, då de hade förlorat sina hemtrakter i Asien ungefär femtio tusen år före Adams ankomst. Under tiden för anditernas migrationer höll det renrasiga röda släktet på att sprida sig ut över Nordamerika som nomadstammar, jägare som i någon mån bedrev jordbruk. Dessa släkten och grupper med sin egen kultur förblev nästan helt isolerade från den övriga världen, från sin ankomst till de amerikanska kontinenterna ända fram till slutet av den kristna tidens första årtusende då de upptäcktes av representanter för den vita rasen från Europa. Fram till den tiden var eskimåerna det närmaste till de vita människor som de röda människornas norra stammar någonsin hade sett.
Den röda och den gula rasen är de enda delar av människosläktet som någonsin nådde en höggradig civilisation utan inflytelser från anditerna. Indianernas äldsta kultur i Amerika representerades av Onamonalontons center i Kalifornien, men ungefär 35.000 år f.Kr. hade det för länge sedan försvunnit. I Mexiko, Centralamerika och bergsområdena i Sydamerika byggdes de senare och mera bestående civilisationerna upp av en ras som var övervägande röd men som innehöll ett ansenligt tillskott av de gula, de orangefärgade och de blå människorna.
Dessa civilisationer var evolutionära skapelser av sangikerna, även om spår av anditernas blod nådde Peru. Med undantag för eskimåerna i Nordamerika och några få polynesiska anditer i Sydamerika hade folken på det västra halvklotet ingen kontakt med resten av världen förrän vid slutet av det första årtusendet e.Kr. I Melkisedekarnas ursprungliga plan för att förbättra raserna på Urantia hade det stipulerats att en miljon av de renrasiga efterkommande till Adam skulle ge sig av för att förbättra de röda människorna på de amerikanska kontinenterna.