◄ 79:0
Kapitel 79
79:2 ►

Anditernas utbredning i Orienten

1. Anditerna i Turkestan

79:1.1

I över tjugofemtusen år, nästan ända fram till år 2000 f.Kr. var hjärtat av Eurasien övervägande, fastän i avtagande grad anditiskt. Från Turkestans lågländer vände anditerna av mot väster in i Europa runt inlandssjöarna, medan de från denna regions högländer trängde österut. Östturkestan (Sinkiang) och i mindre utsträckning Tibet var de forntida portar genom vilka dessa folk från Mesopotamien tog sig över bergen till de gula människornas länder i norr. Anditernas infiltrering av Indien utgick från Turkestans högländer in i Punjab och från betesmarkerna i Iran vidare genom Belutshistan. Dessa tidigare migrationer var inte i något avseende erövringar; snarare var det fråga om att anditstammar fortgående drev in i västra Indien och Kina.

79:1.2

I närmare femton tusen år bestod centra av blandad anditkultur i Tarimflodens dal i Sinkiang och söderut i Tibets höglandstrakter, där anditerna och andoniterna i stor utsträckning hade blandat sig. Tarimdalen var den östligaste utposten för den egentliga anditkulturen. Här byggde de upp sina bosättningar och trädde i handelsförbindelser med de progressiva kineserna i öster och andoniterna i norr. På den tiden var Tarim-regionen ett bördigt land; det föll rikligt med regn. I öster var Gobi en öppen betesmark där herdefolken så småningom höll på att övergå till jordbruk. Denna civilisation gick under när de regnförande vindarna skiftade till sydost, men på sin tid tävlade den med självaste Mesopotamien.

79:1.3

Omkring år 8000 f.Kr. började den tilltagande torkan i Centralasiens höglandsregioner driva anditerna till floddalarna och havskusterna. Denna torka som blev allt svårare inte endast drev dem till dalsänkorna vid Nilen, Eufrat, Indus och Gula floden, utan den medförde en ny utveckling i anditernas civilisation. En ny människoklass, handelsmännen, började förekomma i stort antal.

79:1.4

När klimatförhållandena gjorde jagandet olönsamt för de migrerande anditerna följde de inte de äldre rasernas evolutionära gång genom att bli boskapsuppfödare. Handel och stadsliv uppkom. Från Egypten genom Mesopotamien och Turkestan till floderna i Kina och Indien började de högre civiliserade stammarna samlas i städer som koncentrerade sig på hantverk och handel. Adonia blev Centralasiens handelsmetropol, och den låg nära den nuvarande staden Asjkhabad. Handeln med sten, metaller, trä och lerkärl blev allt livligare både till lands och till sjöss.

79:1.5

Den ständigt tilltagande torkan ledde så småningom till anditernas stora exodus från länderna söder och öster om Kaspiska havet. Flyttningsströmmen började svänga från nordlig till sydlig riktning, och de babyloniska ryttarna började tränga in i Mesopotamien.

79:1.6

Den ökande torkan i Centralasien ledde dessutom till att befolkningen minskade och till att dessa människor blev mindre krigiska. När de avtagande regnen i norr tvingade de andonitiska nomaderna söderut blev det en enorm utvandring av anditer från Turkestan. Detta är de så kallade ariernas sista flyttning till Levanten och till Indien. Den utgjorde kulmen i den spridning av Adams blandade ättlingar som hade pågått så länge och under vilken varje asiatiskt folk och de flesta av folken på öarna i Stilla havet i någon utsträckning förbättrades av dessa högrestående raser.

79:1.7

Samtidigt som anditerna spridde sig över det östra halvklotet förlorade de sålunda sitt hemland i Mesopotamien och i Turkestan, ty det var denna omfattande flyttning av andoniter söderut som spädde ut anditerna i Centralasien tills de nästan försvann.

79:1.8

Ännu under det nittonhundratalet e.Kr. finner man bland de turanska och tibetanska folken spår av arvet från anditerna, vilket framgår av de blonda människotyper som då och då påträffas i dessa trakter. De tidigaste kinesiska krönikorna noterar närvaron av rödhåriga nomader norr om de fredliga bosättningarna vid Gula floden, och det existerar ännu målningar som troget återger närvaron av både blonda anditer och brunhåriga mongoler under forna tider i Tarimsänkan.

79:1.9

Den sista stora manifestationen av de centralasiatiska anditernas militära genialitet, som fanns där under ytan, skedde år 1200 e.Kr. då mongolerna under Djingis khan inledde erövringen av större delen av den asiatiska kontinenten. Likt de forna anditerna förkunnade dessa krigare existensen av ”en Gud i himlen”. Den tidiga upplösningen av deras imperium fördröjde länge det kulturella utbytet mellan västerlandet och österlandet och försvårade mycket den monoteistiska trons utbredning i Asien.


◄ 79:0
 
79:2 ►