I tusentals år arbetade Adams söner längs floderna i Mesopotamien, löste sina problem i anslutning till bevattning och kontroll av översvämningar i söder, förbättrade sina försvarsanordningar i norr och försökte bevara sina traditioner från glansdagarna i det första Eden.
Det hjältemod som ledarskapet i den andra lustgården uppvisade utgör en av de mest häpnadsväckande och inspirerande episka berättelserna i Urantias historia. Dessa ädla själar förlorade aldrig helt ur sikte syftet med den adamiska missionen, och därför kämpade de tappert emot inflytandena från de omgivande och lägrestående stammarna samtidigt som de villigt sände ut sina bästa söner och döttrar i en ständig ström som emissarier till människoraserna på jorden. Ibland höll denna expansion på att tömma hemlandet på dess kultur, men alltid lyckades dessa högrestående folk rehabilitera sig.
Adamiternas civilisation, samhälle och kulturella ställning stod högt ovanför den allmänna nivån som de evolutionära raserna på Urantia befann sig på. Endast Vans och Amadons gamla bosättningar och adamssoniterna hade ens en jämförbar civilisation. Men civilisationen i det andra Eden var en konstgjord skapelse—den var inte ett resultat av evolutionen—och därför var den dömd att urarta tills den nådde en naturlig evolutionär nivå.
Adam lämnade en storartad intellektuell och andlig kultur efter sig, men den var inte avancerad i fråga om mekaniska tillämpningar, ty varje civilisation begränsas av de naturtillgångar som finns tillgängliga, av den medfödda genialitet som finns, och av att det finns tillräckligt med fritid för uppfinningar. Den violetta rasens civilisation grundade sig på Adams närvaro och traditionerna från det första Eden. Efter Adams död och när dessa traditioner under årtusendenas gång blev dimmiga, sjönk adamiternas kulturella nivå stadigt tills den nådde en nivå av ömsesidig balans med de omgivande folkens ställning och med den kulturella förmåga som på naturlig väg utvecklade sig bland den violetta rasen.
Men adamiterna var en verklig nation omkring år 19.000 f.Kr., till antalet fyra och en halv miljoner, och redan hade de sänt ut miljoner av sina efterkommande till de omgivande folken.