Sedan Dalamatia hade sjunkit i havet flyttade noditerna norr- och österut och grundade snart en ny stad, Dilmun, som sitt rasliga och kulturella högkvarter. Omkring femtio tusen år efter Nods död, då de efterkommande till Prinsens stab hade blivit alltför talrika för att finna sitt uppehälle i trakterna närmast omkring sin nya stad Dilmun, och efter det att de hade börjat ingå äktenskap utåt med de angränsande andonit- och sangikstammarna, kom deras ledare att tänka på att någonting borde göras för att bevara deras rasenhet. Följaktligen sammankallades ett stamråd, och efter mycket diskuterande omfattades den plan som föreslogs av Bablot, en ättling till Nod.
Bablot föreslog att man skulle uppföra ett pretentiöst tempel till rasens ära i mitten av det territorium som de då hade i sin besittning. Detta tempel skulle ha ett torn vars like världen aldrig hade skådat. Det skulle vara ett monumentalt minnesmärke över deras avtagande storhet. Det fanns många som ville ha detta monument uppfört i Dilmun, men andra hävdade att en sådan storslagen byggnad borde placeras på ett tryggt avstånd från havets faror; de kom ihåg traditionerna om hur deras första huvudstad Dalamatia hade hamnat under vatten.
Enligt Bablots planer skulle de nya byggnaderna bli kärnan i ett framtida centrum för noditernas kultur och civilisation. Hans åsikt blev till slut rådande, och byggandet påbörjades enligt hans planer. Den nya staden skulle kallas Bablot efter tornets arkitekt och konstruktör. Denna plats blev senare känd som Bablod och slutligen som Babel.
Noditerna var emellertid fortfarande något delade i sina känslor beträffande planerna och avsikterna med detta företag. Inte heller var deras ledare helt överens om vare sig konstruktionsplanerna för eller användningen av byggnaderna sedan de skulle stå färdiga. Efter fyra och ett halvt års arbete uppkom en väldig dispyt om ändamålet med och motivet för att uppföra tornet. Stridigheterna blev så bittra att allt arbete upphörde. Matbärarna spred nyheten om motsättningarna, och stammarna började i stora skaror samlas på byggnadsplatsen. Tre olika åsikter framfördes beträffande avsikten med att bygga tornet.
1. Den största gruppen, närmare hälften, ville se tornet byggas som ett minnesmärke över noditernas historia och rasliga överlägsenhet. De tyckte att det borde vara en storslagen och imponerande konstruktion som skulle väcka beundran hos alla framtida generationer.
2. Den näst största fraktionen ville ha tornet planerat som ett minnesmärke över kulturen i Dilmun. De förutsåg att Bablot skulle bli ett stort centrum för handel, konst och hantverk.
3. Den minsta grupperingen, minoriteten, ansåg att uppförandet av tornet erbjöd ett tillfälle att försona deras stamfäders dårskap då dessa deltog i Caligastias uppror. De hävdade att tornet borde ägnas åt dyrkan av allas Fader, att hela syftet med den nya staden borde vara att träda i stället för Dalamatia—att fungera som det kulturella och religiösa centret för de omgivande barbarerna.
Den religiösa gruppen röstades genast ned. Majoriteten avvisade läran om att deras förfäder hade gjort sig skyldiga till uppror; de kände sig förnärmade av ett sådant rasligt stigma. Efter att ha avfärdat en av de tre infallsvinklarna till dispyten, och då de misslyckades att genom debatt avgör de två övriga, tog de till strid. Religionisterna, som inte deltog i striden, flydde till sina hem i söder medan deras fränder kämpade tills de var så gott som utplånade.
För omkring tolv tusen år sedan gjordes ett nytt försök att bygga upp tornet. Anditernas blandade raser (noditer och adamiter) började bygga ett nytt tempel på ruinerna från den första konstruktionen, men det fanns inte tillräckligt med understöd för företaget; det föll på sin egen anspråksfullhet. Denna trakt var länge känd som Babels land.