Adam och Eva

Berättelsen om att Urantia skapades på sex dagar baserade sig på traditionen om att Adam och Eva hade använt jämnt sex dagar för sin första översyn av lustgården. Denna omständighet gav nästan en helig stämpel åt veckan som tidsperiod. Veckan hade ursprungligen tagits i bruk av dalamatierna. Det var inte på förhand bestämt att Adam skulle använda sex dagar för att inspektera lustgården och uppgöra preliminära organisationsplaner; programmet utarbetades från dag till dag. Det faktum att den sjunde dagen valdes till gudstjänstdag var enbart en tillfällighet som följde av de omständigheter som här har redogjorts för.

Legenden om att världen skapades på sex dagar var en tanke som föddes senare, i själva verket mer än trettio tusen år senare. En del i berättelsen—solens och månens plötsliga framträdande—kan ha uppkommit från sägnerna om att världen en gång plötsligt kom ut ur ett tätt rymdmoln av små materiapartiklar som länge hade skymt både solen och månen.

Berättelsen om att Eva skapades av Adams revben är en förvirrad hopgyttring av Adams ankomst och den himmelska kirurgin i samband med utbytet av levande substans när Planetprinsens kroppsliga stabsmedlemmar anlände mer än fyra hundra femtio tusen år tidigare.

Majoriteten av världens folk har tagit intryck av traditionen om att fysiska kroppar skapades för Adam och Eva då de hade anlänt till Urantia. Tron att människan hade skapats av lera var spridd över så gott som hela det östra halvklotet. Denna tradition kan spåras från de Filippinska öarna världen runt ända till Afrika. Många grupper accepterade denna berättelse om att människan uppkom av lera genom någon speciell slags skapelse i stället för de tidigare trosuppfattningarna om en fortgående skapelse—evolution.

Utanför inflytandet från Dalamatia och Eden lutade människosläktet åt uppfattningen att människosläktet hade utvecklats så småningom. Evolutionens faktum är inte en modern upptäckt. Forntidens människor förstod den långsamma och evolutionära karaktären av människans utveckling. De tidiga grekerna hade klara idéer om detta, trots sin närhet till Mesopotamien. Fastän de olika raserna på jorden blev illa förvirrade i sina föreställningar om evolutionen, trodde och lärde ändå många av de primitiva stammarna att de härstammade från olika djur. Primitiva folk tog för sed att till sina ”totem” utvälja de djur som de trodde sig härstamma från. Vissa nordamerikanska indianstammar trodde att de härstammade från bävrar och prärievargar. Vissa afrikanska stammar hävdar att de härstammar från hyenan, en malajstam att de kommer från en lemur, och en grupp på Nya Guinea att deras anfader var en papegoja.

Babylonierna, som följd av sin omedelbara kontakt med resterna av den adamitiska civilisationen, utvidgade och förskönade berättelsen om människans skapelse; de påstod att människan härstammade direkt från gudarna. De höll sig till ett aristokratiskt ursprung för människan, vilket var oförenligt även med läran om att människan hade skapats av lera.

Gamla testamentets skapelseberättelse daterar sig från en tid långt efter Mose; han gav aldrig hebréerna en sådan förvrängd berättelse. Men han presenterade förvisso en enkel och förkortad skapelseberättelse för israeliterna i hopp om att därmed förstärka lockelsen att dyrka Skaparen, den Universelle Fadern, som han kallade Herren, Israels Gud.

I sin tidigaste undervisning försökte Moses klokt nog inte gå bakåt från Adams tid, och då Mose var hebréernas supreme lärare blev berättelserna om Adam intimt förknippade med skapelseberättelserna. Det faktum att de tidigare traditionerna kände till en civilisation före Adam framgår tydligt av att senare bearbetare av texten, i sin avsikt att utradera alla hänvisningar till människornas liv före Adams tid, försummade att avlägsna den avslöjande hänvisningen till Kains flyttning till ”landet Nod”, där han tog sig en hustru.

Hebréerna hade under en lång tid efter sin ankomst till Palestina inget allmänt använt skriftspråk. De lärde sig att använda ett alfabet av sina grannar filistéerna, som var politiska flyktingar från den högrestående civilisationen på Kreta. Hebréerna ägnade sig föga åt att skriva före ungefär år 900 f.Kr., och då de inte hade något skriftspråk före denna sena tid cirkulerade flera olika skapelseberättelser bland dem, men efter fångenskapen i Babylonien lutade de mera åt att acceptera en modifierad mesopotamisk version.

Den judiska traditionen utkristalliserades kring Mose, och då han försökte leda Abrahams härkomst tillbaka till Adam antog judarna att Adam var den förste av hela människosläktet. Jahve var skaparen, och eftersom Adam antogs vara den första människan, måste Jahve ha skapat världen just innan han skapade Adam. Sedan blev traditionen om Adams sex dagar invävd i berättelsen, med den påföljd att närmare ett tusen år efter Moses vistelse på jorden nedskrevs traditionen om skapelsen på sex dagar; och senare tillskrevs denna berättelse Mose.

När de judiska prästerna återvände till Jerusalem hade de redan skrivit färdig sin berättelse om hur allting började. Snart gjorde de anspråk på att denna redogörelse var en nyligen upptäckt skapelseberättelse skriven av Mose. Men de samtida hebréerna omkring år 500 f.Kr. höll inte dessa skrifter för gudomliga uppenbarelser; de såg på dem i stort sett så som senare folk betraktar mytologiska berättelser.

Detta falska dokument, som ansågs vara Moses läror, bragtes till Ptolemaios’ kännedom. Han var en grekisk kung i Egypten, och för sitt nya bibliotek i Alexandria lät han översätta dokumentet till grekiska av sjuttio lärda män. Så fann denna redogörelse sin plats bland de skrifter som efteråt blev en del av de senare samlingarna av ”heliga skrifter” i hebréernas och i de kristnas religion. En identifiering med dessa teologiska system ledde till att sådana uppfattningar under en lång tid hade en djupgående inverkan på filosofin hos många av västerlandets folk.

De kristna lärarna höll uppe tron på att människosläktet hade skapats på befallning, och allt detta ledde direkt till uppkomsten av hypotesen om att det en gång fanns en gyllene tid av utopisk salighet och till teorin om människans eller övermänniskans fall som en förklaring till den icke‑utopiska situationen i samhället. Denna syn på livet och på människans plats i universum var i bästa fall nedslående, emedan den byggde på en tro på tillbakagång hellre än på framåtskridande, samtidigt som den antydde en hämndlysten Gudom som hade utgjutit sin vrede över människosläktet som vedergällning för de fel som vissa tidigare planetariska administratörer hade begått.

Den ”gyllene tiden” är en myt, men Eden var ett faktum, och lustgårdens civilisation bröt verkligen samman. Adam och Eva verkade i lustgården i ett hundrasjutton år, tills de på grund av Evas otålighet och Adams felbedömningar tog sig friheten att avvika från den föreskrivna vägen och sålunda hastigt drog olycka över sig själva och en ruinerande efterblivenhet över hela Urantias utvecklingsmässiga framåtskridande.

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.