Det är precis lika svårt att göra en skarp åtskillnad mellan sedvänjor och lagar som att ange exakt när i gryningen natten följs av dagen. Sedvänjor är lagar och ordningsföreskrifter som håller på att formas. När de inte närmare definierade reglerna har varit länge i bruk tenderar de att kristalliseras till exakta lagar, konkreta bestämmelser och väldefinierade samhällskonventioner.
Lagen är alltid till en början negativ och förbjudande; i framåtskridande civilisationer blir den allt mera positiv och riktgivande. Det tidiga samhället fungerade med förbud, det gav individen rätt att leva genom att ålägga alla andra budet ”du skall icke döda”. Varje rätt eller frihet som ges åt individen innebär en inskränkning i alla andras friheter och rättigheter, och detta åstadkoms med tabun, primitiv lag. Hela den inneliggande tanken i ett tabu är att förbjuda, ty det primitiva samhället var i sin organisation helt baserat på förbud, och den forna rättskipningen bestod i att hålla tabuna i kraft. Men ursprungligen gällde dessa lagar endast stamfränder, såsom framgår av att de senare tidernas hebréer hade en annorlunda etisk kod för sitt handlingssätt mot icke-judar.
Avläggandet av ed fick sitt ursprung under Dalamatias tider, i ett försök att göra vittnesmålen mera sanningsenliga. Sådana eder bestod i ett uttalande av en besvärjelse över en själv. Tidigare skulle ingen individ ha vittnat mot sin infödda grupp.
Brott var ett angrepp på stammens sedvänjor, synd var en överträdelse av de tabun som hade bekräftats av andarna, och det rådde länge förvirring då man inte gjorde åtskillnad mellan brott och synd.
Egenintresset var grunden till att dödandet blev tabubelagt, samhället förstärkte tabut som en del av sedvanerätten, medan religionen helgade bruket som moralisk lag, och sålunda samverkade alla tre till att göra människolivet mera säkert och heligt. Samhället kunde inte ha hållit samman under dessa tidiga tider om inte rättigheterna hade sanktionerats av religionen; vidskepelsen var den moraliska och samhälleliga polismakten under de långa evolutionära tidsåldrarna. Alla de forntida folken gjorde anspråk på att deras urgamla lagar, deras tabun, hade givits till deras förfäder av gudarna.
Lagen är en kodifierad uppteckning av lång mänsklig erfarenhet, den allmänna opinionen kristalliserad och legaliserad. Sedvanerätten var det råmaterial av ackumulerad erfarenhet från vilket senare härskarsinnen formulerade de skrivna lagarna. Forntidens domare hade inga lagar. När han fällde sitt utslag sade han helt enkelt: ”Sådan är seden.”
Hänvisning till prejudikat vid domstolsavgöranden är ett uttryck för domarnas strävan att anpassa de skrivna lagarna till förändrade förhållanden i samhället. Detta ger möjlighet till en progressiv anpassning till föränderliga samhällsförhållanden i kombination med den verkningsfullhet som förlänas av traditionens kontinuitet.
Egendomstvister behandlades på många sätt, såsom:
1. Genom att förstöra den omtvistade egendomen.
2. Genom våld—parterna avgjorde saken genom strid.
3. Genom skiljemannaförfarande—en tredje part fällde avgörandet.
4. Genom vädjan till de äldsta—senare till domstolarna.
De första domstolarna var knytnävsslagsmål där man följde vissa regler; domarna var endast ringdomare eller tävlingsdomare. De såg till att slagsmålet utkämpades enligt godkända regler. Vid ankomsten till domstolskampen gjorde vardera parten en deposition hos domaren för att betala kostnaderna och böterna sedan den ena hade förlorat mot den andra. ”Den starkares rätt” gällde fortfarande. Senare ersatte verbala argument fysiska slag.
Hela idén med den forntida rättvisan var inte så mycket att vara rättvis som att få tvisten ur världen och sålunda förhindra allmän oordning och enskilt våld. Den primitiva människan blev dock inte så förbittrad över vad som nu skulle anses som en orättvisa; man tog för givet att de som hade makt använde den själviskt. Men en civilisations utvecklingsnivå kan mycket noggrant bestämmas på basis av den grundlighet och rättvisa som är utmärkande för dess domstolar och av den integritet som kännetecknar dess domare.